Balanserad avtalsrörelse
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
På torsdagskvällen enades tjänstemannaorganisationerna och arbetsgivarna om ett närmast identiskt slutbud, vilket gör det högst osannolikt att något av de avtal som återstår att förhandla fram skulle tänkas kunna avvika annat än marginellt.
Men inom bland annat Handelsanställdas förbund och Transport är missnöjet stort med utfallet i avtalsrörelsen hittills - och det kan inte uteslutas att deras förhandlingar inte kommer att kunna slutföras förrän efter en konflikt.
Det mest akuta och pikanta i den vägen är att gruvarbetarna inom IF Metall vägrade att skriva på avtalet och nu i praktiken är överkörda av resten av förbundet och dessutom befinner sig i avtalslöst tillstånd. Någon legal konflikt kan inte gruvarbetarna sätta i gång med mindre än att resten av IF Metall ställer upp, vilket elementär facklig logik starkt talar emot. Varför skulle övriga metallare medverka till att gruvarbetarna fick ett avtal på en högre nivå än de själva?
För arbetsgivarna är givetvis höjningen av kostnadsnivån med 10 procent, om än uppdelad på tre år, det tunga inslaget i uppgörelsen - som dock i stor utsträckning, om än möjligen inte fullt ut, kompenseras av avtalsperiodens längd.
Det har som alltid gällt för medlare, men också parterna, att så lidelsefritt som möjligt söka sig fram till den balanspunkt som ger facket en rimlig andel av tillväxten i näringslivet, utan att äventyra företagens internationella konkurrenskraft och därmed, på något längre sikt, också jobben.
Hur väl man lyckats kommer att visa sig framöver. Ekonomerna brukar nästan alltid hävda att avtalen ligger för högt och att ökad inflation till följd därav hotar. Det var kontentan även av gårdagens kommentarer från dem, med tillägget att Riksbanken nu kan komma att höja räntan mer än vad som tidigare antogs med stigande bolånekostnader som ofrånkomlig följd.
En avtalsrörelse i en högkonjunktur innebär särskilda problem för arbetsgivarna och frestelser för facket. När hjulen snurrar och efterfrågan är hög finns ju alltid risken att arbetsgivarna släpper igenom för höga lönekrav, vilka kommer surt efter när konjunkturen viker, bara för att slippa en i det läget särskilt kostsam konflikt.
För den fackliga sidan finns en närmast institutionaliserad, men för den skull inte mindre farlig frestelse, som kan sammanfattas i följande fråga: Hur tar du som facklig ledare vara på dina medlemmars intressen om du avstår från att kräva det maximala i en högkonjunktur?
Svaret är naturligtvis att avtal som hamnar för högt, där kostnaderna ökar snabbare än produktiviteten, urholkar konkurrenskraften. Till att börja med innebär det färre nya jobb, i ett något senare skede ökad arbetslöshet.
Att de insikterna numera präglar avtalsrörelserna på ett helt annat sätt än tidigare är glädjande och lovar gott inför framtiden.