Här, i centrala Dili, sitter Sannings- och försoningskommissionen, en FN-instiftad kommission som ska dokumentera de övergrepp mot de mänskliga rättigheterna som drabbade östtimoreserna under den indonesiska ockupationen.
Efter 400 år som portugisisk koloni invaderades östtimor av Indonesien i mitten av 70-talet, då Portugal demokratiserades. Fram till 1999 led civilbefolkningen av det hårdhänta indonesiska styret. Frihetskämpar och politiska aktivister kastades i fängelse — samma fängelse som i dag hyser försoningskommissionen.
-Vi ville visa att blommor kan växa även i ett fängelse, berättar Pat Walsh, en av 15 internationella rådgivare i kommissionen.
Han och hans medarbetare arbetar för fullt med att färdigställa den slutrapport som ska presenteras i juli. Förutom beskrivningar av vad som drabbade timoreserna — den del i uppdraget som ryms i begreppet sanning — ska rapporten också innehålla rekommendationer om vad som bör göras i framtiden. Vad det innebär i konkreta termer vill han inte gå in på; frågan är politiskt känslig.
Östtimor är världens yngsta stat. Landet blev självständigt 20 maj 2002, efter ett par års FN-styre. I en folkomröstning tre år tidigare hade en överväldigande majoritet av timoreserna röstat för självständighet. Resultatet blev inte populärt hos den indonesiska regimen, som svarade med att släppa lös lokala milisgrupper. Inom loppet av ett par veckor hade uppemot 1 400 timoreser fått sätta livet till och många familjer hade fått sina hus nedbrända. Det var först sedan FN-trupper kommit på plats och tagit kontrollen över landet som övergreppen upphörde.
Nu har den östtimoresiska regeringen slutit ett avtal med Indonesien om att inrätta en särskild "sannings- och vänskapskommission". Uppdraget är att utreda enbart de övergrepp som skedde i anslutning till folkomröstningen 1999. Vad som hände under det föregående kvartsseklet får däremot inte tas upp.
Föga förvånande är detta avtal allt annat än populärt hos den timoresiska befolkningen. Att regeringen ändå har gått med på det har enbart med realpolitik att göra. Östtimor är ett mycket litet land — befolkningen uppgår inte ens till en miljon — och är beroende av import från den forna fienden.
På politisk toppnivå har avtalet gett resultat. I början av april var den indonesiske presidenten på statsbesök i Dili. Där mottogs han av Xanana Gusmau, en gång i tiden frihetskämpe som satt fängslad i det som i dag är sanningskommissionens byggnad, numera Östtimors populäre president.
Men bland befolkningen gror missnöjet. I över en vecka har den inflytelserika katolska kyrkan ordnat demonstrationer, bland annat i protest mot att den östtimoresiska regeringen tonar ned kritiken mot den indonesiska regimen i Jakarta. Staten Östtimor må
försonas med Indonesien — om folket kan övertalas att vara med på noterna återstår att se.
Håkan Jacobson
Ledarskribent