Debatten har fått en märklig slagsida och tycks mer gälla Lundgren som person än sakfrågan. Därtill saknas i stort sett en beskrivning av forskningssammanhanget, vilket gör diskussionen endimensionell.
Forskning om kön, makt och våld är ett etablerat forskningsfält internationellt såväl som i Norden. På denna arena finns alltså fler aktörer än Eva Lundgren, aktörer som utvecklat forskningsresultat som i många fall överensstämmer med hennes, men som också på vissa punkter skiljer sig från dem.
Denna kontext lyser emellertid med sin frånvaro i den pågående diskussionen. Vi vill därför diskutera två väsentliga frågor som kommit upp i debatten: huruvida vi i dag lever i ett patriarkat samt hur man ska betrakta mäns våld mot kvinnor i relation till allmänna föreställningar om manlighet och våld. Detta gör vi från ett humanistiskt perspektiv med förhoppning om att nyansera debatten, inte ytterligare polarisera den.
Svaret på frågan huruvida vi lever i ett patriarkat eller ej beror på hur begreppet definieras.
Nationalencyklopedin ger vid handen att patriarkat betecknar ett familje- eller samhällssystem, där den politiska och ekonomiska makten innehas av äldre män. Ett exempel på denna typ av patriarkalisk samhällsordning är "husbondeväldet" i Sverige på 1600-talet. NE:s andra definition av patriarkat är en "allmänt samhällsvetenskaplig benämning på sociala system inom vilka kvinnor är underordnade män". Det är en djupt liggande samhällsstruktur som kan manifesteras på många sätt: män har till exempel ofta högre lön än kvinnor fast de utför samma arbete och arbetsdelningen i hemmet leder till att kvinnor utför obetalt arbete. "Även våldtäkt, pornografi, kvinnlig prostitution och dylikt kan ses som former av manligt förtryck och effekter av en patriarkalisk struktur." Så långt Nationalencyklopedin.
När feministiska forskare talar om patriarkat i det moderna samhället är det i regel den sistnämnda betydelsen av ordet som åsyftas. Som vi ser det ligger det faktum som Bo Malmberg lyft fram (UNT 31/5) — att kvinnor som lider brist på såväl ekonomiska tillgångar som utbildning är särskilt utsatta för våld — helt i linje med en sådan syn på patriarkatet.
Malmberg vill dock inte se dagens svenska samhälle som ett patriarkat, även om han själv påpekar att kvinnor generellt sett har lägre inkomster än män.
Vi vill emellertid framhålla att det också råder könsmässig obalans i viktiga delar av samhällets verkliga maktcentra — i näringslivets topp, den politiska byråkratin, professorskåren och föreningslivet. Denna obalans ger kvinnor mindre makt än män. Även prostitution, pornografi och sexualiserad reklam brukar ses som en del av patriarkatet och man kan utan överdrift konstatera att sådant förekommer i dagens samhälle. Vi antar att det är sådant Malmberg menar när han för att undvika termen patriarkat säger att det finns "patriarkala kvarlevor" i dagens Sverige.
Man får lätt intrycket att kvarlevor, det vill säga "rester" från det förgångna, försvinner automatiskt, bara tiden går. Uttrycket är dock, menar vi, inte adekvat, vilket styrks av det faktum att de så kallade patriarkala kvarlevorna inte försvinner.
I stället kan vi konstatera att dagens "ojämställdheter" grundas i kulturella föreställningar om vad män och kvinnor är, och värderingar av detta — i ekonomiska termer och andra avseenden. Med ett sådant synsätt blir det viktigt att ställa frågan om varför vår kultur ser ut som den gör. Varför försvinner inte de patriarkala inslagen? Vi har trots allt lagar som förbjuder könsdiskriminering, sexuella trakasserier, kvinnomisshandel och våldtäkter. De två senare företeelserna har dessutom varit
straffbara i Sverige i mer än fem hundra år. Varför är dessa kvarlevor så seglivade?
Som samhällsanalytiker undrar vi självklart om det finns maktförhållanden i samhället som utgör grunden för dessa ojämställdheter. Så kan det vara. Och på detta område finns det omfattande empirisk forskning och en mängd väl etablerade teorier.
En teoretiker som varit verksam på området är Eva Lundgren, andra är Yvonne Hirdman, Joan Scott, Jeff Hearn och Robert Connell. Alla är etablerade, internationellt kända, seriösa forskare. Och mellan dem, och oss andra som inte är lika kända, pågår en vetenskaplig dialog. Den sker inte i form av "granskning", utan i form av empiriska studier, utarbetande av teoretiska begrepp och deltagande i den vetenskapliga debatten.
Misshandlande män är avvikare. De flesta män slår inte sina partners. Vi kan, som Malmberg och flera andra, välja att betona detta i våra studier och ställa frågor om vad som skiljer män som slår från män som inte gör det. Men vi kan också välja att betona en annan aspekt och fråga oss vad som förenar dem som brukar våld mot sina partners. Det första empiriska faktum som då inställer sig är att nästan alla tillhör samma kön. De är män. Att man då söker förklaringar i kulturella föreställningar om manlighet är varken långsökt, eller "stolligt".
För att få kunskap om våldets bakomliggande mekanismer är det nödvändigt att forska vidare om hur manligt och kvinnligt skapas i olika samhällen, hur dessa processer samverkar med faktorer som klass, etnicitet och sexualitet, samt relatera detta till övergripande maktförhållanden. Men det är komplicerade frågor som kräver omfattande empiriska studier, avancerade forskningsmetoder och relevanta teorier.
Den nuvarande tendensen att bannlysa vissa personer och perspektiv ser vi som en fara för den fria forskningen. I stället efterlyser vi en mer öppen och konstruktiv debatt kring dessa viktiga frågor.
Karin Hassan Jansson
fil dr, forskare vid Historiska institutionen,
Uppsala universitet
Birgitta Meurling
docent vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi,
Uppsala universitet
UNT 14/6 2005
fil dr, forskare vid Historiska institutionen,
Uppsala universitet
Birgitta Meurling
docent vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi,
Uppsala universitet
UNT 14/6 2005