Italiens premiärminister Silvio Berlusconi spelar högt eller inte alls. I dag får vi se hur Berlusconis senaste utspel, ett ultimatum, landar: I stället för att rösta om det ekonomiska sparpaketet italiensk ekonomi så väl behöver har Berlusconi gjort omröstningen till en fråga om den egna trovärdigheten. Parlamentet genomför en förtroendeomröstning om regeringen. Faller reformen faller regeringen med.
Förtroendet för Berlusconi borde vara rejält solkat, inte minst sedan den så kallade ”munkavel-lagen” nyligen röstades igenom i senaten.
I ett försök att kringgå granskning av sin egen person – så uppfattas det allmänt – har premiärministern drivit på en lag som begränsar polis och åklagares arbete med avlyssning. Tillstånd för att få genomföra avlyssning ska nu ges av inte mindre än tre olika domare och bara gälla under 75 dagar. Journalister förbjuds att publicera inspelningarna eller använda dem som underlag till artiklar.
Den journalist som vill skriva om pågående brottsutredningar som innefattar avlyssning kan vänta sig fängelsestraff på upp till tre år, vilket effektivt bör hindra att italienska läsare får se vissa skandalrubriker om exempelvis Berlusconi till morgonkaffet.
Premiärministern motiverar lagen med att den ska skydda italienarnas privatliv. Hans mest använda exempel rör dock inte vilken medborgare som helst utan honom själv. Italienarna vet att de avlyssningar som gjorts av premiärministern, i de förundersökningar som riktats mot honom, har läckt till olika medier. Berlusconi hänvisar dock snarare till att hans privatliv hängs ut – förra året stämde han flera tidningar, även i Frankrike, Storbritannien och Spanien, för ärekränkning.
Munkavel-lagen är bara det senaste exemplet på Berlusconis maktmissbruk – missbruk av den politiska makten såväl som av den makt han har genom sitt ägande av italienska medier. Tv-censur och försök till yttrandeförbud för EU-kommissionen är andra exempel på hans försök att kontrollera yttrandefriheten.
Delar av den italienska väljarkåren har länge protesterat både upprört och på ett sätt som varit minst lika dramatiskt som Berlusconi själv – en No Berlusconiday ordnades förra året och inför att munkavel-lagen skulle antas strejkade flera av Italiens icke-Berlusconiägda medier.
I Sverige avfärdar vi ofta Berlusconi som en oseriös politiker, inte sällan jämförs han med exempelvis Bert Karlsson. Att hans fall kan bli en ekonomiskt ansvarsfull reform som han själv kämpat mot känns nästan passande ironiskt. Men vi bör akta oss för att döma ut Berlusconi som pajas. Mannen har onekligen lyckats bli omvald flera gånger och blev premiärminister bara några månader efter att han gett sig in i politiken. Han är mycket skicklig på att hantera sina väljare.
Att det kan bli en ansvarstagande syn på Italiens ekonomi som fäller premiärministern är, sett utifrån hans väljares perspektiv, rimligt. De har valt Berlusconi för den han är och det liv han lovat och därmed blir Berlusconis ultimatum begripligt. Han är nu populisten som måste ta ansvar. Reformen måste antas och han är helt fel person för jobbet. Ska han klara av genomdrivandet måste fokus riktas bort från åtstramningarna och mot den trots allt uppskattade premiärministern. Berlusconi gör det han är bra på – han bjuder på drama och ger sig själv en plats i strålkastarljuset och på så sätt införs kanske sparpaketet. Frågan är vad det säger om Italiens politiska utveckling – och reformens hållbarhet.