Barnens tillstånd avgör
Tydligen finns det, enligt Svenska Dagbladet, s k "resebyråer" i Ryssland som erbjuder "asylresor" till Sverige.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Uppgifterna som sådana bekräftas av flera källor, inklusive barnläkare med långvarig erfarenhet. Samtidigt hävdar barnläkarna, att de inte sett några tecken på denna typ av manipulationer på de barn och familjer som de i allmänhet vårdat förhållandevis länge.
Ingen utomstående, varken statsråd eller andra, kan naturligtvis uttala sig med någon större säkerhet om graden av rimlighet i dessa påståenden. Vem kan utesluta att det kan ha förekommit fall där föräldrar, hårt pressade och ur balans, begått övergrepp mot sina barn — eller att de barn man haft med sig och förgått sig emot varit gatubarn som plockats upp, och inte deras egna?
Men även om något sådant faktiskt skulle ha hänt i något eller några fall, vilket verkligen återstår att bevisa, kan detta inte betraktas som den avgörande frågan.
Den väsentliga frågan är, i all enkelhet, en annan — nämligen barnens tillstånd. Alldeles oberoende av hur barnen blivit sjuka är det rimligen sjukdomstillståndet i sig som är den avgörande faktorn bakom beslutet om de skall få stanna eller inte — och inte på vilket sätt de blivit sjuka.
Det är ju alltjämt värt att komma ihåg att inga fakta tills vidare motsäger uppfattningen att sjukdomstillståndet i, lågt räknat, en överväldigande majoritet av fallen är kopplat till den omänskligt utdragna och plågsamma asylprocessen.
I retoriken är det svenska engagemanget för världens barn lika glödande som helgjutet.
I praktiken är dock bilden inte lika entydig. Emellanåt solkas den av självgoda antydningar 0m hur mycket bättre Sverige är på detta område än andra länder. Och när det gäller de apatiska flyktingbarnen förefaller det ligga närmare till hands med misstänkliggöranden än hänvisningar till FN:s barnkonvention. Är det bara svenska barn vi bryr oss om?
Brottsmisstankar måste utredas. Men varför fick socialtjänsten inte veta vilka familjer det rör sig om? Varför "sparade" Migrationsverket ihop flera fall innan man anmälde i två omgångar, vilket innebar att det misstänkta lidandet för några barn medvetet förlängdes? Och varför får de misstänkt vanvårdade barnen ingen särskild hjälp medan polisutredningen pågår? Frågorna tränger sig på.