Å ena sidan retorikens värld, å andra sidan verklighetens. I retorikens självbelåtna värld där socialminister Lars Engqvist rör sig i någon sorts självvald isolering från realiteterna är den svenska sjukvården världsbäst. I verklighetens värld är det däremot de många och allvarliga bristerna som sticker i ögonen.
Patienterna lider i långa köer under pressande väntan. Personalen mals ner under en arbetsbörda som snarast ökar i takt med att befolkningen åldras, men som måste klaras med i många fall inte bara oförändrade utan rent av minskade resurser.
Det senaste exemplet i en allt längre rad är krisen i cancervården i Stockholm, som belystes på nyhetsplats i Svenska Dagbladet i går. Dagens verklighet i världens bästa vård är att svårt sjuka patienter får vänta i månader på botande strålningsbehandling. En flaskhals är bristen på specialsjuksköterskor, som naturligtvis inte blir lättare att avhjälpa sedan övertidsersättningen togs bort i vint-ras. En annan flaskhals är att några semestervikarier av besparingsskäl inte kommer att anställas. En tredje flaskhals är att inga patienter längre skickas till andra landsting för strålning, också det av besparingsskäl.
Patienter med livshotande cancersjukdomar får i dag besked om att det inte finns tid för behandling - och att ingen vet om det kommer att dröja en, två eller flera månader innan de kan få den behandling som behöver sättas in snabbt för att rädda liv eller, i varje fall, ge förutsättningar för en så god livskvalitet som möjligt så länge som möjligt.
Cynism och hopplöshet genomsyrar vårdkedjan. Uppgivenhet, dimridåer och skicklighet att lägga problemen på patienten. Empatin är borta. Surhet och ovänlighet. Påverka bäst ni kan själva! Den attityden må i sig vara en psykologiskt begriplig försvars-mekanism hos dem vars yrkesmässiga vardag till stor del fylls av att ge negativa besked till förtvivlade människor. Det är ju inte heller personalen utan den politiska nivån, med socialministern som högste ansvarige, som främst skall svara för sakernas tillstånd.
Kan man verkligen hävda att en sjukvård med sådana interiörer är odiskutabelt bäst i världen? Kan man verkligen hävda att en sådan sjukvård inte har något att lära, varken av andra länder eller av hur privata vårdföretag organiserar sitt arbete? Kan man verkligen hävda att skatteutjämningssystemet är rättvist och solidariskt, när det tar resurser från landstinget i Stockholm och tvingar fram sparkrav som nästan stryper cancervården i huvudstaden? Kan man hävda att den avgående socialministern skött sitt fögderi på ett tillfredsställande sätt?