Förbundsdagsvalet i Tyskland tycks, trots alla förhandstips om promenadseger för Angela Merkel, bli en rysare.
Merkel är personligen populär. Allt tyder på att de flesta tyskar vill ha kvar henne i landets ledning. Hon har gett sitt parti, Kristdemokraterna eller CDU, en mer mittenbetonad profil och agerar lugnt och försiktigt. Men valtemperaturen har varit låg ända till sista veckan och väljarna har inte visat något riktigt engagemang för hur valet ska sluta.
I de sista opinionsmätningarna har de rödgröna oppositionspartierna lika stort stöd som regeringskoalitionen av CDU och det liberala partiet FDP. Men FDP har haft stora ledarproblem under mandatperioden och ligger nära femprocentsspärren för representation i förbundsdagen. Faller liberalerna ur kan Socialdemokraterna, SPD och De gröna tillsammans bli starkare än CDU ensamt.
Lägger man till detta Vänstern, Die Linke, så blir kommer CDU med säkerhet i minoritet om FDP förvinner ur förbundsdagen. Många socialdemokrater har dock starka aversioner mot att samarbeta med Vänstern – som har sina rötter i det gamla östtyska diktaturpartiet SED, det parti som byggde Berlinmuren – men att Die Linke skulle släppa fram en kristdemokratisk regering om det går att bilda en annan är inte sannolikt.
Men bilden kan bli ännu mer komplicerad. Strax under femprocentsspärren ligger det eurofientliga partiet AfD, alternative für Deutschland. Partiet lever på ovilja hos många tyskar att bidra till att stabilisera eurozonen och stödja de skuldsatta länderna i södra Europa. Ingen kan förutse hur AfD kommer att agera om partiet kommer in i förbundsdagen och dess allmänt europafientliga hållning gör närmare samverkan med de traditionella partierna svår att föreställa sig.
FDP försöker i slutspurten övertyga väljare som först och främst vill ha kvar den nuvarande regeringskoalitionen om att det säkraste sättet att uppnå detta är att rösta liberalt åtminstone med den ena av de två röster som väljarna har i tyska val.
Så har det gått i många val tidigare, men det låga intresset under en stor del av valkampanjen gör att ingen kan vara säker på utfallet denna gång. Faller FDP ur utan att en fungerande rödgrön majoritet kan bildas så blir förmodligen en så kallad stor koalition, av både CDU och SPD, ofrånkomlig. Många väljare önskar sig säkert ett sådant samarbete, men de två partierna är inte lockade.
Det vore inte heller en lycklig utgång av valet. En koalition av de två största partierna och traditionella huvudrivalerna i tysk politik skulle med stor sannolikhet innebära att båda mer ägnade sig åt att bevaka varandra än åt att reformera den tyska ekonomin. Och sådana reformer behövs, även om Tyskland för närvarande står starkt och stabilt jämfört med många andra europeiska länder.
Trots Tysklands ekonomiska styrka har OECD nyligen valt att skriva ned dess sannolika ekonomiska tillväxt under lång tid framåt. Produktivitetstillväxten är svag, beroendet av exportinkomster för starkt och antalet lågbetala jobb för stort. Bara ett av världens 50 ledande universitet är tyskt. Den offentliga sektorn behöver reformeras och investeringarna i infrastruktur och forskning öka.
SPD regerade för inte så länge sedan i just ett sådant samarbete med CDU och resultatet blev inte gynnsamt för partiets väljarstöd. I en ny koalition av samma slag kommer SPD-ledaren Peer Steinbrück säkert att vara ännu mer ovillig än tidigare till att ta politiska risker. Och CDU har aldrig varit ett parti med särskilt stor förståelse för liberala ekonomiska principer.
En fortsättning av den nuvarande koalitionen vore det bästa både för Tyskland och för EU i övrigt, inklusive Sverige. Då ökar också möjligheterna att Angela Merkel till sist framträder som en mer reforminriktad ledare än vad hon har varit hittills.