Bäst om politikerna håller fingrarna borta
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Svenskt Näringsliv har en rad krav på förändringar, till exempel i fråga om konflikträtten och anställningsskyddet. LO och PTK är mest nöjda med dagens regler men kan tänka sig att diskutera med Svenskt Näringsliv. Att de alls kan tänka sig att diskutera frågan beror säkert i hög grad på den nya regeringen.
Visserligen har arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin bedyrat att regeringen inte tänker ändra arbetsrätten, men näringsminister Maud Olofsson återkommer gång på gång till ämnet. Också folkpartiet har mumlat, om än i mer blygsamma ordalag. Moderaterna har sin stämma senare i år, och det är allmänt bekant att många där tycker att regeringen bör ingripa. Det kan ju faktiskt tänkas att regeringen ändrar sig.
Därför finns det ett visst tryck på parterna att komma överens. Kan det bli en överenskommelse kommer politikerna säkert inte att vilja ändra på den. Det finns stora fördelar med att arbetsmarknadens regler bestäms av parterna själva. Och politikerna slipper då att ta ansvar för eventuella konflikter. Med ett nytt Saltsjöbadsavtal skulle LO i framtiden knappast kunna beställa lagstiftning av en socialdemokratisk regering så som man gjorde tidigare. Arbetsmarknadsministern är mycket riktigt nöjd med att diskussionen kommer i gång.
Själva utgångspunkten för de förhandlingar som ledde fram till Saltsjöbadsavtalet var just att parterna själva ville bestämma och slippa politisk inblandning. Tack vare detta avtal inträdde lugn på arbetsmarknaden och de stabila reglerna har tjänat Sverige bra. Vi har numera relativt få strejkdagar jämfört med andra länder.
Men världen ser väldigt annorlunda ut nu än på 30-talet. Då var handel och valutor hårt reglerade. Varje land kunde i princip bestämma själv över sin ekonoomi. I slutet av 30-talet var den stora uppgiften i de flesta industriländer att komma över effekterna av den stora depressionen. Kriget stod för dörren och med det ännu mer av regleringar. Både fack och arbetsgivare insåg behovet av gemensamma regler.
Nu lever vi i globaliseringens tidevarv. Enskilda länder kan inte på egen hand bestämma över ekonomi och sysselsättning. Kapitalet är extremt rörligt och flyr länder med alltför stränga regler. Varor och tjänster ska levereras "just-in-time", vilket gör tiden och transporterna helt avgörande. Arbetarna är inte någon grå massa, där alla utan vidare kan byta jobb med varandra, utan har högt specialiserade kunskaper. Små förseningar kan göra att företaget förlorar ett viktigt uppdrag. Det gör att företagsledningen sitter i en svår situation vid hot om konflikt.
På den privata sektorn finns industriavtalet, som har fungerat bra. De som strejkar mest är elektrikerna, transport och ibland byggnadssektorn, oftast en kort period. Det är ingen slump att de flesta strejkdagarna numera finns i den offentliga sektorn, som inte har någon motsvarighet till industriavtalet.
I den globaliserade världen har de anställdas makt ökat. I dag räcker det med att ta ut några få anställda i konflikt för att stoppa produktionen på ett stort företag. Det är ingen slump att Svenskt Näringsliv vill diskutera konflikträtten och anställningsskyddet för att uppnå maximal flexibilitet. Lika självklart vill LO och PTK slå vakt om den makt över lönebildningen och tryggheten i anställningen som det moderna samhället ger dem.
Det är långt ifrån säkert att parterna kan komma överens om något nytt Saltsjöbadsavtal. Men det är rätt och viktigt att fundera över vad globaliseringen och den moderna utvecklingen i övrigt innebär för arbetsmarknaden. Bäst är att politikerna håller fingrarna borta. Avtal är bättre än lag, också för regeringen.