De goda nyheterna först: tillväxtsiffrorna för eurozonen som kom i förra veckan visade att läget är något bättre än väntat. Tyskland bromsar in och växer mycket långsamt (0,3 procent från första till andra kvartalet) och Frankrike har fortsatt nolltillväxt. Men det kunde ha varit värre.
Till och med depressionens Grekland visar nu upp svaga positiva tecken. Visserligen råder fortsatt starkt negativ tillväxt - BNP har fallit med dryga sex procent på ett år och landet går nu in på sitt femte år med fallande BNP. Ändå är även Greklands situation bättre än vad som tidigare befarats.
Ännu ljusare för Grekland är att man nu visar upp en rakare och tydligare kommunikation med EU-institutionerna. Villkoren för de nya stödlånen andas en större förståelse för risken för social oro i landet. Lånen kombineras nu med ett skydd för de sämst ställda (pensioner och bidrag ska inte sänkas) och med åtgärder för den stora gruppen arbetslösa.
Premiärminister Antonis Samaras bad i förra veckan Tyskland och Frankrike med ytterligare anstånd för krisåtgärderna. Det bör han också få. Parterna strävar mot samma mål, en grekisk ekonomi i balans. Det är inte alls säkert att detta kommer att uppnås, men den strimma hopp som nu trots allt visar sig bör tas till vara.
Ändå fortsätter naturligtvis eurosamarbetet att hänga på en skör tråd. De flesta bedömare är eniga om att eurozonen går mot recession under andra halvåret 2012. Tillväxttakten ligger nu mycket nära noll och en rad färska siffror (industriproduktion, orderingång och export) från juni visar att inte heller Tyskland längre är immunt mot eurokrisen.
Det kan mycket väl vara så att förra veckans nyheter var de sista av det positiva slaget. Recessionen kommer att ställa frågan om den gemensamma valutan på sin spets, och det är väljarna i den norra delen av zonen som ska svara på hur länge de är villiga att betala för att ha kvar euron.
Hittills har svaret varit att det kostar ännu mer att låta bli. Tidningen The Economist presenterar en nota för Tyskland i händelse av ett grekiskt utträde, 120 miljarder euro eller 4,5 procent av Tysklands BNP, mestadels från lån som aldrig kommer att betalas tillbaka. Sedan väntar Spanien, Portugal, Cypern och Irland till en många gånger större kostnad. Detta baserat enbart på ekonomiska kalkyler, helt bortsett från den politiska oro som skulle skapas.
Ett av de största problemen med att bevilja utträde är just att dra gränsen. Förtroendet för italiensk och fransk ekonomi lär inte öka med ovanstående scenario – och så behövs det ännu mer stödlån i en ständigt pågående negativ spiral.
De täta toppmötena i EU och eurozonen har fört det goda med sig att ländernas ledare står eniga i sina beslut, för närvarande att försvara eurosamarbetet. Därför får det också uppmärksamhet när någon antyder motsatsen, som Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja i Daily Telegraph: ”Vi måste öppet se sannolikheten att euron bryts upp”.
Det han säger är bara det självklara, att det måste finnas en plan B om inte krisländerna reder upp situationen. Men det är också självklart att en upplösning fortfarande är det sämre alternativet, vilket också Tuomioja tillstår.
Många väljare i Tyskland må vara ilskna på Angela Merkel för de hittills beviljade stödlånen. Men ilskan rinner snabbt av när alternativen synas närmare. Det handlar som sagt om att betala ännu mer eller att, som de tyska socialdemokraterna SPD föreslår, inrätta en finans- och skattepolitisk union som i sin tur tar kontroll över bankerna. Utgången av det tyska valet, hösten 2013, lär få mycket stor betydelse för eurons fortsatta öde.
Till de positiva nyheterna, och till möjligheterna för euron, hör också att den ledande världsekonomin USA just nu ser ut att klara sig från recession. Men också där väntar förstås ett val där mycket står på spel, presidentvalet i november.
Barack Obama har liksom Merkel fått hård kritik för sin oförmåga att vända ekonomin. Men precis som Merkel framstår även Obama i bättre dager när alternativen synas.