Ovanligt mycket avgörs under några få månader 2014. Europavalet i maj är viktigt i sig och blir samtidigt en förövning till riksdags-, landsting- och kommunvalen i september. Allianspartierna vill foga en tredje mandatperiod till de två som gått. För den rödgröna oppositionen står ännu mer på spel. En tredje valförlust i rad skulle skaka självförtroendet inom de tre partierna i grunden. Och till detta kommer regeringens och de rödgrönas gemensamma intresse av att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande.
Regeringens huvudproblem är att den redan regerat i snart åtta år och inte har egen majoritet i riksdagen. Det är inte de nya skarpa reformförslagen som ska vinna valet utan de ”grundhållningar” som Fredrik Reinfeldt (M) beskrev i sitt inledningsanförande: Att uppmuntra drivkrafter till arbete, öppenhet och frihandel som ett instrument för att ge fler jobb, fortsatt starka offentliga finanser, och fortsatt satsning på utbildning.
Socialdemokraterna har knappast några starka invändningar mot något av detta. Om regeringens huvudproblem är att den till stor del måste hänvisa till sådant som redan gjorts så är Socialdemokraternas problem att man inte vill göra några riktigt dramatiska avsteg från den politik som förts.
Partiets gruppledare i riksdagen, Mikael Damberg, gjorde sitt bästa för att blåsa upp de skillnader som finns, men trovärdigheten brister när partiet i själva verket accepterat huvuddelen av regeringens skattepolitik och införlivat motiven för kursomläggningen i skolpolitiken med sin egen repertoar. Det är bra att så skett, men det blir samtidigt svårt för oppositionen att presentera en sammanhängande ”stor berättelse” om de förändringar man vill genomföra.
Med de förutsättningarna var det varken Reinfeldt eller Damberg som var dagens mest effektiva debattörer, utan Jan Björklund (FP) och Jonas Sjöstedt (V). Björklund påminde om nödvändiga skolpolitiska reformer som oppositionen i många fall röstat mot och hans principiella försvar för kunskapslinjen – en skola utan uttalade kunskapskrav är ett svek mot elever med mindre privilegierade förutsättningar – har säkerligen resonans långt in i de socialdemokratiska leden. Sjöstedts motstånd mot valfrihet och vinster inom skolan och välfärdssektorn är både ensidigt och dogmatiskt, men vänsterledaren har en helt annan förmåga än sin företrädare Lars Ohly att uttrycka sig så att associationerna till traditionell kommunistisk retorik uteblir.
Sjöstedt kan bli ett rejält bekymmer för Stefan Löfven om de rödgröna vinner valet. Och till det kommer de sprickor som finns mellan S och MP, i dagarna illustrerade i försvarspolitiken. Men alliansen behöver bättre argument för att vinna sitt tredje val än att motståndarna drar åt olika håll.