I mars röstade riksdagen om kårobligatoriet. De fyra borgerliga partierna och miljöpartiet ville avskaffa tvångsanslutningen till studentkårer och nationer. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och några fronderande borgerliga ledamöter hade motsatt åsikt och vann voteringen.
Den som vill försvara kårobligatoriet i ett samhälle där föreningsfrihet är en grundläggande princip tar på sig en svår uppgift. Systemets försvarare har också tagit intryck av delar av kritiken. I en riksdagsmotion föreslår de fronderande Uppsalaledamöterna Lennart Hedquist (m) och Cecilia Wikström (fp) ett antal förändringar som ska göra obligatoriet mindre utmanande.
Viktigast är att kårernas möjlighet att missbruka medlemmarnas pengar och agera i frågor som inte har något direkt studentintresse ska beskäras och beslut bli lättare att överklaga. Dessutom ska distans- och deltidsstudenters rätt till reducerad kåravgift förtydligas, en ny form av medlemskap införas för studenter som läser vid flera lärosäten samtidigt och en avgiftsfri "nollnation" av samma slag som Skånelandens nation i Uppsala få införas också i Lund.
Motionärerna och regeringen tycks vara överens och förslagen blir säkert genomförda. Men frågan lär inte försvinna. I en annan motion skriver Lennart Hedquists moderata kollega på Uppsalabänken, Ulrika Karlsson, att kårobligatoriet är principiellt felaktigt och bör avskaffas.
Hedquists och Wikströms uppfattning att obligatoriet är nödvändigt för att garantera studentinflytandet avvisar hon med argumentet att bara en kår som är frivillig kan vinna legitimitet och respekt. Nationernas ställning ska skyddas även sedan obligatoriet upphävts genom att deras nuvarande skattemässiga särställning bevaras.
Naturligtvis är det en förbättring om kåren inte längre kan missbruka studenternas pengar eller uttala sig politiskt i studenternas namn. Men kommer en sådan föränd-ring verkligen att öka kårernas legitimitet och intresset för kårarbete?
Det är svårt att tro. Studentkårerna är knappast några paralleller till vägsamfälligheter eller bostadsrättsföreningar där medlemskapet måste vara obligatoriskt. Snarare kan de jämföras med fackföreningar, om än utan strejk- och förhandlingsrätt. Och fackliga organisationer har alltid fått sin styrka genom medlemmarnas frivilliga engagemang.