När Ibrahim Baylan (S) var skolminister 2004-2006 var allt frid och fröjd i den svenska skolan. När sedan Jan Björklund (FP) tog över började det gå utför med både lärarnas kvalitet och elevernas resultat. Baylans resonemang på DN Debatt (23/3) innebär en återgång till skoldebatten från förra mandatperioden. Det största problemet med den argumentationen är att alliansens skolpolitik till stor del blivit konkret först i och med reformerna som genomfördes 2011.
Det finns dock två saker som gör att den nye utbildningspolitiske talespersonen inte är ute i alldeles ogjort väder. Om ingenting drastiskt inträffar snart kommer den uteblivna lärarlegitimationen, precis som den halverade restaurangmomsen, att förfölja regeringen ända fram till valet 2014.
Lärarlegitimationen är central i reformpaketet för skolan, just för att lärarnas status är central för den nya kunskapsskolan. Att en så viktig reform genomförs hafsigt och utan tillräcklig finansiering är ingenting annat än ett haveri. Vill man veta när legitimationerna är klara kan man lika gärna kasta tärning, sade Jan Björklunds statssekreterare Bertil Östberg i förra veckan. Det duger verkligen inte. Ibrahim Baylan har rätt när han kräver en tidsplan.
Halverad krogmoms var en satsning ut i det blå. Med en from förhoppning om jobb till unga ströddes fem miljarder kronor ut över en hel bransch från och med årsskiftet. Om man inte snart kan visa på tydliga effekter kommer oppositionen att fortsätta hävda att pengarna kan användas bättre. Baylan är förstås en av dem som står i kö för att omdirigera momspengarna: ”Det finns inget viktigare vi kan investera i än våra barns framtid”, skriver han indignerat.
Baylan tycks omedveten om det som företrädaren Mikael Damberg visste, att den socialdemokratiska skolpolitiken havererat långt före valet 2006. Som till exempel en gymnasieskola som ledde till massavhopp av barn från hem utan studietraditioner och som att man hade mindre fokus på kunskap och lärarroll. Baylan tycks vilja återgå att ösa in miljarder i ett system som gjort att Sverige tappat i konkurrensförmåga.
Det är dock mest i de svepande formuleringarna som Baylan står för en nyinriktning av S-politiken på utbildningsområdet. De fyra konkreta punkter han presenterar är i tur och ordning att ”stärka lärarna i sitt uppdrag, stärka rektorerna i sitt pedagogiska uppdrag, prioritera basfärdigheter i tidiga åldrar och skapa en likvärdig skola med höga resultat”. Ingen däremot. I alla fall inte Jan Björklund.
Intensiteten med många och samtidiga reformer innebär en prövning för skolan. Men det finns nu ändå en positiv anda, legitimationstrasslet undantaget, där lärare och skolledare känner att oljetankern håller på att vända (Björklunds eget uttryck). Lärarna går mot ökad status och skolan som helhet mot tydligare kunskapsmål. Då gäller det att vårda uppgången och ge skolan arbetsro. Valet av Ibrahim Baylan till talesperson känns inte som en stark garanti för att det blir så. Det krävs mer än gårdagens debattartikel för att bevisa motsatsen.