Baylan eller Björklund
Kontinuerlig kontroll i skolan. Elevernas läsförmåga och kunskaper i matematik skall mätas från första klass. Fler nationella prov, särskilt för de yngre årgångarna.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Detta är som envar med blott minimal eftertanke inser ett budskap som i hög grad hädar mot de dogmer som utmärker den gängse skolpolitiska debatten. Vem kan tänkas stå bakom dessa närmast subversiva tankar? Är det kanske folkpartiets Jan Björklund, denne den politiskt korrekta skoldebattens vanartige avvikare, som ännu en gång varit i farten?
Nej, det visar sig vara mycket intressantare än så. Den som svär i kyrkan är nämligen ingen mindre än landets sittande skolminister, Ibrahim Baylan.
Han konstaterar, som Jan Björklund och Lars Leijonborg gjort hundratals gånger före honom, att ett avgörande problem med skolsystemet som det i dag ser ut är att det går att ta sig igenom det utan att lära sig det man behöver. Det handlar, som Baylan så riktigt påpekar, om "barn från studieovana hem, traditionell arbetarklass". Ofta rör det sig om pojkar med invandrarbakgrund, varav åtskilliga kommit till Sverige lite senare under grundskolan.
Statsrådet Baylan använder kanske inte lika starka ord som herrar Björklund och Leijonborg men hans slutsatser går obönhörligen i samma riktning. Det är orimligt, för att inte säga inhumant, att elever som inte klarar av att tillgodogöra sig de kunskaper skolan erbjuder skall lämnas vind för våg i åratal innan något, i bästa fall, görs för att hjälpa dem.
Det går rent av så långt att Baylan, visserligen en smula svävande i fråga om det konkreta, men ändå alldeles omisskännligt uttalar som sin uppfattning att lärarna skall ha"ett brett mandat" för att hålla ordning och skapa en arbetsmiljö i skolan som över huvud taget gör inlärning möjlig.
Men kan fundera över varför detta utspel kommer just nu. En orsak är uppenbar. Några nyligen offentliggjorda internationella undersökningar visar att svenska elever halkar efter sina jämnåriga kamrater i andra länder, i synnerhet i matematik och naturvetenskapliga ämnen. Det skulle inte se så bra ut, från vare sig sakliga eller i synnerhet taktiska utgångspunkter, om regeringen låtsades som om ingenting hänt och lämnade fältet helt fritt för oppositionen.
Naturligtvis skall det inte uteslutas att den nye skolministern verkligen menar det han säger; med sin invandrarbakgrund kan det mycket väl hända att han har en djupare känsla för problemen i skolan än många av sina företrädare.
Det utesluter inte att det också går att urskilja ett element av ren och skär partitaktik i hans agerande. Det är ju ingen hemlighet, och minst av allt inom den av partitaktiska överväganden inpyrda socialdemokratiska partiledningen, att problemen i skolan sedan många år är en stark profilfråga för folkpartiet. Kan man lägga sig nära folkpartiet i allmänna, inte alltför förpliktande, uttalanden går det möjligen att inför nästa val stjäla en del av vinden ur seglen för detta parti.
Man får ändå hoppas att sakfrågan får väga tyngre än partitaktiken. Syndar statsrådet Baylan alltför tydligt på nåden lär det slå tillbaka mot honom själv och regeringen.