Skolministern gjorde sig då till tolk för en riktigt gammaldags socialdemokratisk skolpolitik. Nej till friskolor som går med vinst skulle han ha velat genomföra. Men eftersom han vet att miljöpartiet säger nej så vågar han inte.
Detta obegripliga socialdemokratiska motstånd mot vinst går igenom också i synen på vinstdrivande sjukhus. Grunden är en marxistisk syn på vinsten, det vill säga att ett företag som går med vinst på något orättmätigt sätt tagit pengar från de anställda eller den offentliga sektorn. Alla med någon elementär kunskap om ekonomi vet att detta bara är fördomar.
Också en friskola eller ett privatägt sjukhus lyder under kommunen eller landstinget. Om skolan eller sjukhuset sköts illa kan kommunen eller landstinget ingripa. Eftersom skolan och sjukhuset är helt beroende av offentliga pengar är möjligheterna att styra verksamheten stora, även i detaljer, oavsett om verksamheten går med vinst eller inte. Ingen "tar" pengar från någon.
Lika obegriplig är skolministerns syn på individuell undervisning. Den socialdemokratiska ideologin kräver att alla elever behandlas precis likadant. Alla ska kunna gå vidare till högskolan, alla ska lära sig läsa lika fort. Alla ska lära sig precis samma saker på lika lång tid. Kort sagt, alla barn är precis likadana.
Alla som någonsin känt några barn vet att detta inte är sant. Barn är väldigt olika, precis som vuxna. Somliga lär sig fort och glömmer fort. Andra lär sig långsamt men kommer ihåg allting. Åter andra har svårt att lära sig teoretiska kunskaper men är duktiga på att använda sina händer. Några kan allt om datorer men ingenting annat etcetera.
I dagens samhälle måste alla ha vissa teoretiska kunskaper, framför allt i läsning, skrivning, räkning och engelska på en viss nivå. Men olika barn lär sig olika fort. Somliga kan till och med behöva ett extra år. Denna enkla insikt vägrar skolministern att erkänna. Han kallar en skola som tar hänsyn till dessa olikheter för "sorteringsskola", och någon sådan vill han inte höra talas om.
I stället vill han ha något som kallas individuella utvecklingsplaner. Det kanske kan vara bra, men tidigare försök i den stilen har inte varit framgångsrika. Vad som framför allt behövs är tydligare mål som måste uppfyllas innan eleven kan gå vidare till högre stadier. Men detta säger skolministern definitivt nej till.
Skolverkets nyligen publicerade rapport om grundskoleelevernas sämre läsförståelse och sämre kunskaper i matematik och kemi borde skrämma upp skolministern till nytänkande. I stället vill han stoppa vinstintressena i friskolorna. Tala om fel prioriteringar!
Vad som i stället behövs är en ny läroplan, eftersom det tydligt framgår av allt fler rapporter att barnens kunskaper blir allt sämre i stället för bättre. Men något sådant kan vi tydligen inte vänta oss av den socialdemokratiskt renlärige skolministern Ibrahim Baylan.