En gång var LO en mäktig kraft i avtalsrörelsen. Den brukade sluta med att arbetsgivarnas ordförande och LO-ordföranden gav varandra ett handslag. Och sedan fick alla andra rätta sig efter vad de kommit överens om under någon nattlig förhandling.
Men så är det inte längre. Arbetsgivarna bestämde sig för att förhandlingarna ska föras förbundsvis och då hade LO bara att foga sig.
Visserligen har detta ändrats en aning just i denna avtalsrörelse. LO har ingripit, till exempel i elektrikerstrejken, som någon sorts medlare. Arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv var tacksamma. LO har alltså en roll att spela.
Men det är en roll som snarare motsvarar TCO:s, alltså som en sorts remissorgan. Där finns gemensamma utredningsresurser och en skicklig gemensam talesman, Wanja Lundby-Wedin. Men det är fortfarande förbunden som förhandlar.
Ändå har LO en enorm makt, ojämförligt mycket större än Svenskt Näringsliv. Det hänger ihop med samverkan med socialdemokratin. Wanja Lundby-Wedin sitter i socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott, och det är ingen slump.
Tack vare LO har socialdemokraterna betydligt mer pengar och fler valarbetare än andra partier. Det är en mycket viktig fördel.
Men tjänsterna kräver mottjänster. Är det någon som tror att socialdemokraterna skulle ha bytt fot och lyft fram EU:s obegripliga, men av allt att döma harmlösa tjänstedirektiv som huvudfråga i valrörelsen, om inte LO hade krävt det?
Denna samverkan mellan parti och fack är oacceptabel från demokratisk utgångspunkt. Många av LO:s medlemmar är inte socialdemokrater men måste ändå betala till partiet i form av pengar och arbetskraft.
Ett självständigt fack skulle vara friare att driva sina egna frågor. Och partiet skulle kunna driva en politik till nytta för hela befolkningen. Men båda parter har alltför stor glädje av samarbetet för att frivilligt avstå från det.