På onsdag startar årets Pridevecka. Det är en fest där människor från hela hbt-världen samlas, men också en vecka att fokusera lite extra på de politiska utmaningar som fortfarande finns på hbt-området. Sedan festivalen startade 1998 har homo-, bi-och transpersoners rättigheter stärkts. I dag är det möjligt för samkönade par att gifta sig och adoptera barn. Transpersoner behöver inte längre sterilisera sig när de genomgår könskorrigering, och inkluderas nu i diskrimineringslagstiftningen. Nyss invigdes Sveriges första hbt-certifierade sjukhus i Enköping.
Det är glädjande att hbt-rörelsen röjt framgångar. Det finns dock mycket kvar att göra. Den psykiska ohälsan är alarmerande hög bland unga hbt-personer. Risken att utsättas för våld av närstående är dubbelt så hög för homo- och bisexuella som för heterosexuella. En fjärdedel av de homo- och bisexuella kvinnor mellan 16 och 29 år har försökt ta sitt liv, enligt Socialstyrelsens rapport Hon, hen, han. Motsvarande siffra för de jämngamla heterosexuella kvinnorna är 8 procent.
Siffrorna är skrämmande. Ändå är Sverige ett av de hbt-vänligaste länderna i världen. På andra sidan Östersjön är läget betydligt värre. I dag avslutas prideveckan i Litauens huvudstad Vilnius med en parad. Under 2010 års prideparad deltog 400 personer – och 2000 motdemonstranter som ropade glåpord till de litauiska aktivisterna. För tre år sedan försökte politiker stoppa paraden med hänvisning till ett nytt förbud gällande positiv information om sexuella kontakter.
En liknande lag har införts i Ryssland. Den ryska anti-gayrörelsen med president Putin i spetsen har gjort sitt bästa för att bekämpa hbt-personers rättigheter. ”Homosexuell propaganda” är förbjudet, vilket gör det omöjligt att prata om frihet för alla oavsett läggning. Att prata om homosexualitet i negativa ordalag är däremot välkommet. Den rysk-ortodoxa kyrkan är välkänd för att spä på homohatet i landet. Enligt Putin är syftet med lagen att öka barnafödandet. Som att gayaktivister, i stället för att kämpa för sina rättigheter, skulle ägna sin tid åt reproduktion åt staten tack vare inskränkningar i yttrandefriheten.
Litauen och Ryssland är tyvärr inte de enda länderna där HBT-rörelsen kämpar i motvind. Över hela världen stöter hbt-aktivister på ökade svårigheter, hat och våld. I Montenegro genomfördes landets första prideparad tidigare i veckan. Precis som i Litauen möttes paraden av massivt motstånd som skanderade homofientliga slagord. I EU är situationen dyster. EU:s byrå för grundläggande rättigheter släppte i våras en rapport med fokus på hbt-personer och diskriminering. Studien visade att hälften av de 93 000 personer som tillfrågats upplevt diskriminering och trakasserier under det senaste året. En dryg fjärdedel har utsatts för någon typ av våld. En stor majoritet vågar inte visa sin kärlek offentligt.
EU ses ofta som ett föredöme gällande mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. Det räcker dock inte att dessa vackra ord står skrivna i deklarationer och framtida konstitutioner. För att dessa ord ska vara meningsfulla måste det finnas praktiska åtgärder som syftar till att förbättra situationen. Att EU-länder kan instifta lagar med syfte att stoppa hbt-aktivister är en skam.
Det behövs ett ökat fokus på hbt-frågor i Europa. Inte bara för att unionen har en deklaration om mänskliga rättigheter att leva upp till. När homosexuella mördas i Iran, tvingas till tystnad i Ryssland, blir förföljda i Ghana och fängslas i Uganda måste EU agera och fördöma. Men då måste man också göra upp med homofobin på hemmaplan.