Berättelsen om härskarringen är mer än en saga
Mycket kan man läsa in i J R R Tolkiens trilogi om Härskarringen, vars avslutande del nu återberättas i Peter Jacksons storslagna filmversion. Allt är inte invändningsfritt, men berättelsens bärande tanke bygger på djupa och väsentliga insikter om den absoluta maktens förbannelse.Det skriver Håkan Holmberg, politisk chefredaktör, under vinjetten "Signerat".
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I de mer inbitna Tolkiensällskapen är det kanske själva mytologin med dess kompletta uppsättning av fiktiva folk, språk, legender och historia som står i förgrunden. Mer kritiskt inställda läsare ser också litterära brister av olika slag.
Men också den som av sådana skäl tröttnat under läsningen måste erkänna att Peter Jackson av Tolkiens berättelse har skapat en filmtrilogi med alla förutsättningar att bli klassisk och som samtidigt förstått att motverka många av bristerna i Tolkiens egen skildring. Och grundtemat om den absolutas maktens förbannelse har inte förlorat i styrka genom filmatiseringen.
BERÄTTELSEN och den tillhörande mytologin kretsar kring den ring som smiddes i urtiden och som ger sin bärare obegränsad makt. Det finns gott om äventyrsberättelser där frågan om makten helt enkelt handlar om vem som ska ha den — ska de goda krafterna segra eller de onda? Makten i sig är inget stort problem, det är självklart att den kommer att utövas med klokskap av de goda och för olika mörka syften av de onda.
Så inte hos Tolkien. När trollkarlen Gandalf inser att den sedan länge försvunna härskarringen av en slump återfunnits och att den onde Sauron behöver den för att återupprätta sitt gamla välde, förstår han att den enda räddningen för världen är att ringen förstörs i den eld där den smiddes. Ett litet brödraskap av representanter för de återstående fria folken sänds ut för att fullgöra detta uppdrag samtidigt som Saurons arméer förbereder sig för att krossa de sista motståndsfästena.
VAD SKULLE LIGGA närmare till hands än att de fria folken i stället använde ringens oerhörda krafter för att avvärja hotet? Så resonerar Boromir, en av brödraskapets medlemmar. Men hans försök att stjäla ringen och föra hem den till sin egen stad misslyckas. Tanken är tydlig: En så stor makt som den som ringen ger är farlig i sig, den blir till skada oavsett vilka syften den som bär ringen kan ha haft.
På ett annat plan illustreras insikten om den alltför stora maktens förbannelse av kräket Gollum som tidigare haft ringen i sin ägo och helt deformerats av den. Och när Frodo, den unge man av det oansenliga hobbitfolket som fått uppdraget att föra ringen fram till dess slutliga förstörelse, till sist står vid målet förmår han inte kasta den ifrån sig. Den blir Gollums byte — varpå Gollum själv störtar ned i elden och ringen ändå förstörs.
MOTIVET MED RINGENS — den absoluta maktens — förbannelse utvecklas på flera sätt. Med all respekt för Tolkiens ovilja mot bestämda tolkningar så kan man konstatera att tankeinnehållet i stora delar påminner om insikter som både psykologer, sociologer och politiska analytiker uttryckt på andra sätt.
Men det är inte fråga om allmängods. Tvärtom har den moderna världens historia präglats av rörelser och härskare som med hänvisning till olika intressen eller "historien själv" krävt att få utöva absolut makt. Gång på gång har människor bländats av makten och själva deformerats och förgjorts i dess närhet.
Makt kan bara anförtros den som erkänner maktens begränsning. I Tolkiens värld återkommer den rättmätige konungen och böjer själv huvudet för dem som fört ringen till dess förstörelse. I vår värld måste de som har makt alltid kunna kritiseras och avsättas och bindas av samma lagar som alla andra. Den som tror att goda syften kan ersätta dessa regler har inte förstått Tolkien.