Finansminister Anders Borg (M) förklarade igår att bistra tider väntar för Sverige. Ingen kan ha blivit förvånad då man inte behöver vara nationalekonomiskt skolad för att tyda tecknen under senhösten – varsel i industrin och fortsatt låg efterfrågan i hela västvärlden. Att Sverige ligger bättre till än de flesta andra länder är till föga tröst då ingen, och särskilt inte öppna ekonomier med hög andel export i BNP-siffrorna, är en isolerad ö i världsekonomin.
Vissa (till exempel S och Magdalena Andersson) hävdar att Borg nu ”kommit ned på jorden”, efter att under en tid varit alldeles för optimistisk om ekonomin. Och det är sant att det vid vissa tidpunkter under hösten skilt upp till en procentenhet i tillväxtprognoserna mellan finansdepartementet och andra bedömare. Det är viktigt att göra bra prognoser för att kunna vidta åtgärder i tid inför svängningar i konjunkturen. Men ännu viktigare måste ändå vara vilka åtgärder som planeras, och det är i första hand detta som finansministern nu måste svara på.
Prognosen för tillväxten 2013 sänks alltså drastiskt, från 2,7 till 1,1 procent. Att man sedan räknar med en helt normal tillväxt på tre procent redan 2014 måste ses som en from förhoppning om att det ska vända. Borgs kommentarer om ”magra år som väntar” och att ”återhämtningen blir sen och klen” säger betydligt mer än denna siffra.
Efter finanskrisen 2008 gick Europa och USA in i en lång ekonomisk svacka. Många länder hade recession, negativ tillväxt, medan andra varit på väg dit flera gånger. För Sveriges del kom först en djup ekonomisk svacka 2009, då det var tomt i industrins orderböcker och kommunerna och landstingen fick extra statsbidrag för att kunna behålla personal och kvaliteten i välfärden. Sedan följde en ännu kraftigare rekyl uppåt, 2010-2011, då Sveriges ekonomi blev känd som ”Pippi Långstrump-stark”, ett vida spritt citat från Ungerns finansminister i början av 2011.
Men krisen var inte slut. Den svenska tillväxten var en konsumtionsfest - en sådan som kan pågå ett tag innan omvärlden tränger sig på. Hösten 2012 kom verkligheten i kapp – 10 000 har varslats om uppsägning varje månad och lagom till jul har regeringen börjat rusta för kris.
S-kritiken mot höga prognostal går inte riktigt ihop med kritiken mot regeringens höstbudget, då ett reformutrymme på 23 miljarder för att stimulera ekonomin ansågs vara för högt. Det bestående intrycket efter höstens diskussioner blir att regeringen och Borg kommer sent in i krisen, medan S-ledningen inte kan bestämma sig för om det är goda eller dåliga tider.
Anders Borg flaggade på fredagen för att tidigarelägga delar av den så kallade jobbpakten och att återkomma i vårbudgeten om det behövs ytterligare krisåtgärder. För lite och för sent ropar LO och Socialdemokraterna samfällt, som ett eko från 2009. Den gången hade dock regeringen rätt i sina bedömningar om krispolitiken. Hur det blir den här gången kommer att visa sig. Regeringen måste vara beredd på alla scenarier och lite mer samarbetsvillighet, eller åtminstone mer träffsäker kritik, från oppositionen skulle heller inte skada.