Vad var statsminister Fredrik Reinfeldts första tanke när han fick veta att USA:s president Barack Obama kommer på Sverigebesök? Officiellt var det förstås att detta blir ett gyllene tillfälle för Sverige att spela en roll i världspolitiken, att diskutera frihandelsavtalet mellan EU och USA, den globala ekonomiska krisen, miljö- och klimatpolitiken för att ta några exempel.
Inofficiellt var den första tanken kanske ”var ska vi sitta?”. Det handlar om bilden som kommer att leva kvar efter besöket, den med två ledare i skjortärmarna diskuterande världsproblemen. En klippa i Stockholms skärgård vore inte så dumt, med Säpo och Secret Service hukande bakom buskagen. Bilden skulle med råge slå ut den med Tage Erlander och Nikita Chrusjtjov i Harpsundsekan 1964, eller den med George W Bush och Göran Persson på EU-toppmöte i Göteborg 2001.
De flesta är eniga om att Sveriges EU-ordförandeskap 2001 bidrog till att stärka Socialdemokraterna inför valet 2002. Den tidigare finansministern förvandlades till statsmannen Göran Persson, med en tyngd som blev svårhanterlig för den borgerliga oppositionen. Men Fredrik Reinfeldt har inte samma behov av att öka på sin personliga strålglans, hans förtroendesiffror är genomgående höga.
Frågan är därför hur mycket av toppmötet som kan tänkas spilla över på en regering i opinionsunderläge. Svaret är att då krävs det konkreta politiska resultat, en Obama som bara passerar Stockholm och fastnar på ett fotografi räcker inte.
Reinfeldt slår onekligen ur underläge om världen ska minnas Stockholmsmötet 4–5 september 2013 för någonting annat än att det inte var Vladimir Putin som Obama träffade. De amerikanska förväntningarna på ”reservplanen” Sverige är knappast högt uppskruvade och således ligger bollen hos värdnationen, som fått tre–fyra veckor på sig att skaka fram ett program och ge det ett vettigt innehåll.
Förutsättningarna att komma framåt torde vara bäst när det gäller frihandelsavtalet, där Sverige varit en pålitlig allierad till USA (liksom för övrigt de nordiska och baltiska grannländerna, som Obama enligt uppgift också vill träffa). Oppositionen (S och V) anser att regeringen bör ta tillfället i akt att protestera mot drönarattacker, Guantanamofängelset och USA:s syn på integritetsfrågor.
Och självklart kan kritik framföras till Obama, men att ta upp frågor som angränsar till Edward Snowden (som avslöjade den omfattande övervakningen av internet) just den här gången vore milt sagt odiplomatiskt.
Att lägga grunden för stora framsteg mot ett frihandelsavtal vid det kommande G20-mötet i S:t Petersburg är vad Fredrik Reinfeldt bör koncentrera sig på. Om han lyckas kommer framgången säkerligen att spilla över på hela regeringen som får råg i ryggen inför det kommande valåret. Annars blir bilden från klippan mest en påminnelse om ett presidentbesök som få minns vad det handlade om.