Det är lätt att låta sig luras av alla ettor och nollor, av prognoser och statistik exakt ner på decimalen. Men mer än någonting annat handlar penning- och valutapolitik om förtroende. Det är på samma gång både lösningen på och delvis orsaken till eurozonens stora problem. Det borde också vara en fingervisning om vilka åtgärder som fungerar och vilka som i bästa fall inte åstadkommer särskilt mycket alls, i sämsta fall leder ner i avgrunden.
Med detta som utgångspunkt är det rätt att EU:s toppmöte i slutet av juni enades om en färdplan mot en hållbar euro. Problemet är bara vad den förväntas innehålla.
Vad Europas pressade ekonomier behöver mer än någonsin är andrum. På kort sikt måste statsskuldsräntorna för länder som Italien och Spanien pressas ned, så att inte ränteutgifterna tränger undan andra kostnadsposter. Detta kan bara uppnås med en handfast strategi, varför inte en färdplan? Det måste vara tydligt vad som ska ske, när och varför. Bättre också att göra allt på en gång i stället för att dra ut på processen i flera år. I nästa steg handlar det om att genomföra större reformer som stärker ländernas konkurrenskraft och produktivitet.
Men EU:s färdplan handlar inte om detta. Visserligen är målet att uppnå en stabil euro, men det dröjer länge innan planen kan sättas i verket. Och frågan är var man till slut hamnar. Vad som sägs handla om att stadga euron handlar i praktiken om att ta steg mot ett mer federalt Europa.
Det är i sig inte negativt med ett tätare europeiskt samarbete. Att knyta samman medlemsländerna, riva gränser och öka den fria rörligheten är det europeiska samarbetets motor och existensberättigande. Att vissa områden alltid har varit nationella angelägenheter är heller inget argument mot att de ska förbli det, om det lämpar sig bättre att fatta besluten på unionsnivå.
Däremot måste en utveckling mot ett mer integrerat EU ske underifrån. Det handlar både om legitimitet och om hållbarhet. Övergripande förändringar i federal riktning som fattas av regeringschefer på toppmöten för att sedan förmedlas nedåt urholkar förtroendet för EU och respektive medlemsländernas regering. Vad som var tänkt att påskynda europeisk integration får i stället motsatt effekt.
En fiskal union av det slag som skymtar fram i debatten löser inte heller krisekonomiernas grundproblem: utan strukturreformer blir det varken långsiktig tillväxt eller statsbudgetar i balans. Bakom färdplanen döljer sig det som har varit euroländernas och EU:s stora problem enda sedan skuldkrisen briserade. Åtgärder som borde ha införts i går skjuts upp till i bästa fall övermorgon. Och som de kompromisslösningar de är skjuter de ofta vid sidan av målet när de väl genomförs. Dessutom blir lösningar och krispaket på EU- nivå ett sätt för vissa länder att undvika att fatta nödvändiga men politiskt impopulära beslut på hemmaplan.
Visst kan euron räddas och de utsatta länderna reda ut sina ekonomiska problem, men då måste regeringscheferna ta ett större ansvar. Tysklands Angela Merkel måste sluta blockera alla förslag att låta Europeiska Centralbanken (ECB) spela en större roll i krisbekämpningen, och Frankrikes Francois Hollande måste inse att tillväxt kräver tuffa beslut på hemmaplan, inte bara EU-miljarder.
Och så måste ECB agera. Av alla mer eller mindre dålig alternativ är ett ingripande från centralbanken för att tillfälligt minska skuldbördan det minst dåliga. Om det sedan sker genom direktköp av statsskuldsväxlar, via banker eller på andra sätt är i sammanhanget mindre viktigt.
Det avgörande är att de utsatta staterna får utrymme att både gasa (satsa på tillväxt) och bromsa (på sikt få ner budgetunderskott och statsskuld).
Det är bara handlingskraft som kan återskapa förtroendet, det där ordet som betyder mer för ekonomin än något annat.
Först därefter är det läge att diskutera ett mer federalt Europa. Men då som ett politiskt projekt, och som något som får växa underifrån. Även en politisk union står och faller med, just det, förtroende.