Besvikelse på Balkan
Efter några år av relativt lugn har oroligheter åter blossat upp i Kosovo. De senaste dagarnas upplopp och sammandrabbningar mellan albaner och serber är de värsta sedan Nato och FN gick in i regionen 1999.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den nya krisen beror till stor del på att Kosova fortfarande är ett delat land. Trots FN-administrationens arbete lever albaner och serber fortfarande åtskilda från varandra, och någon lösning på problemen verkar inte vara i sikte.
De mest akuta problemen går förstås att lösa genom en ökad militär närvaro, men det är ingenting som håller i längden. Det enda som på lång sikt kan hindra att nya kriser blossar upp är att FN:s mål om en ett multietniskt Kosova, där en fredlig samexistens mellan albaner och serber råder, blir verklighet.
Men för att uppnå något sådant är det uppenbart att det krävs större satsningar än tidigare.
En lösning på krisen är viktig inte bara för folket i Kosova, utan även för stabiliteten i de omkringliggande regionerna, inte minst Serbien.
Den senaste dagarnas händelser visar med oroväckande tydlighet att krisernas tid på Balkan ingalunda är förbi. Så länge motsättningarna mellan albaner och serber fortsätter kommer risken för framtida konflikter kvarstå.
Redan nu ger oroligheterna vind i seglen för extrema politiska krafter. För det ultranationalistiska serbiska Radikala partiet innebär den nya situationen möjligheter att stärka sin ställning inför kommande val.
Det är viktigt för folket såväl som för den framtida relationen mellan Serbien och Kosova att bägge styrs av demokratiska partier som vill se en fredlig utveckling. Kosovas albaner strävar efter en självständig
stat, medan Serbiens nuvarande hållning är att provinsen, på ett eller annat sätt, ska fortsätta vara en del av det egna landet.
På ett eller annat sätt måste de två sidorna komma överens den dag Nato och FN lämnar landet.
Förhoppningsvis kan den senaste tidens händelser trots allt leda till någonting positivt. De borde vara en väckarklocka för ett tidigare alltför passivt världssamfund, som en signal om att än större ansträngningar krävs för att kunna skapa ett fungerande multietniskt samhälle.
För även om konflikterna må följa etniska linjer betyder det inte att det är nationalitetsfrågan i sig som är motsättningarnas huvudorsak.
På Balkan, precis som på andra platser i världen, har makthungriga människor spelat på nationalistiska strömningar och konflikter för att gynna sina egna syften. En god utveckling i Kosova, med en framtida fredlig samexistens mellan provinsens olika folkgrupper, skulle kunna minska stödet för sådan obehaglig retorik.