Betoningen skiftar, alliansfriheten består
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Att det laddade ordet fallit bort är en ganska lyckad politisk markering som kan tillfredsställa de egna och som förpliktar föga. Den nya regeringens markering innebär en försiktig förskjutning av tyngdpunkten i den förda politiken bort från att fokusera på oberoendet och neutraliteten, som det brukade heta förr i världen, och mot att betona säkerhet genom "gemenskap och samverkan med andra länder".
Även om vissa försvarsmässiga fakta på marken är (så gott som) eviga tillhör betoningen av alliansfriheten historien medan gemenskap och samverkan med andra länder på det försvarspolitiska området tillhör framtiden.
Nu är det framför allt marknadsföringen av den förda politiken som skiftat en smula genom den färska regeringsförklaringen. I realiteten torde regeringen fullfölja den försvarspolitik som redan stakats ut av dess föregångare efter breda uppgörelser över blockgränserna.
Sverige ska ha ett modernt och användbart insatsförsvar, sade Göran Persson i sin regeringsförklaring 2005. Det kan säkert statsminister Reinfeldt och den nya regeringen skriva under på. Fredrik Reinfeldt har också betonat att ett svenskt Nato-medlemskap skulle kräva en bred politisk uppslutning i Sverige inkluderande socialdemokraterna.
De aviserade besparingarna beträffande svensk försvarsmateriel kan inte komma som en överraskning för någon som följt den säkerhetspolitiska utvecklingen på senare år - svensk försvarsmateriel som för övrigt tillverkas av en till stora delar utlandsägd svensk försvarsindustri.
Försvaret är vilken budgetpost som helst, för att citera Mona Sahlin, och ekonomin talar sitt tydliga språk även på detta område. Sverige är inte ensamt som litet land om att behöva förlita sig på andra vad gäller försvarsmateriel och själva försvaret. Gemenskap och samverkan är i inget nytt i den svenska försvarspolitiken, även om elementet väsentligt förstärkts och tydliggjorts på senare tid.
Oavsett vad som står i regeringsförklaringen fortsätter Sverige att vara alliansfritt. I regeringsförklaringen 2005 konstaterades att den svenska alliansfriheten har brett folkligt stöd. Frågan är vad det svenska folket i så fall stöder.
Formellt innebär alliansfriheten endast att vi inte ingått några juridiskt bindande ömsesidiga försvarsförpliktelser. I alla övriga avseenden samarbetar Sverige frenetiskt inom EU och Nato.
Enligt Nato:s stadga skulle vi förplikta oss att vid väpnat angrepp på något medlemsland bistå med sådana åtgärder som vi betraktade som nödvändiga inklusive - men inte nödvändigtvis - användningen av väpnad styrka. Även EU har vässat sina formuleringar på det gemensamma försvarets område, med vederbörlig nick förstås till några medlemsländers särskilda utrikes- och säkerhetspolitik (läs Sverige och ett fåtal till).
Det vore kanske ett symboliskt stort steg att ta att bli medlem av Nato men i realiteten är steget inte långt. Ju intimare vi samarbetar internationellt i praktiken desto betydelselösare blir den formella frågan om själva medlemskapet.
Nära samarbete behöver inte betyda passivitet utan kan kombineras med en aktiv utrikespolitik vilken också aviseras i regeringsförklaringen, till förmån för värden som frihet, demokrati och hållbar utveckling. Här finns möjligheter att göra mycket oavsett hur det står till med alliansfriheten. Finns modet?
Mona Sahlin efterlyste med taktiskt buller och bång partiledaröverläggningar om den svenska säkerhetspolitiken och det vore nog bra, men inte för att få fram huruvida Sverige fortfarande är alliansfritt. I verkligheten har ju, som vi sett, inte mycket förändrats därvidlag.
Däremot vore det intressant med ett framåtblickande samtal om det som i dag framstår som det största säkerhetshotet av dem alla nämligen klimatförändringen. Med vilka vapen skall Sverige försvara sig mot klimatkrigen?