I själva verket har Iran sökt en kompromiss av den här typen långt innan sanktionerna blev så omfattande som under senare år. 2005 föreslog Teheran en lösning som nästan var identisk med den man nu skrivit under. Redan då var man villig att låta IAEA få större befogenheter. Och redan då erbjöd man sig frysa utbyggnaden av kärnkraftsprogrammet. Iran hade då 3000 centrifuger. 2005 föll förhandlingarna på att USA inte ville acceptera att Iran hade en enda urancentrifug.
Trots att Iran idag har över 19 000 centrifuger har Obama gått med på ett avtal som implicit säger att Iran kan fortsätta att anrika uran. Iran har trots drakoniska sanktioner visat man inte viker sig för påtryckningar. Det är USA som ändrat sig. Hot om ytterligare sanktioner riskerar därför att förstöra möjligheterna att uppnå en mer permanent överenskommelse med Iran.
Möjligheten att normalisera förhållandena minskar också om man som i ledaren ställer upp en rad krav som inte har med kärnkraftsprogrammet att göra. Ledaren nämner bland annat korruption, kvinnoförtryck, och till och med fackliga rättigheter.
I många länder i regionen är situationen för de mänskliga rättigheterna minst lika dåliga som i Iran. I den proamerikanska diktaturen Saudiarabien får kvinnor inte ens köra bil. Här kan man inte ens tala om korruption: landets ägs av den kungliga familjen. Västvärlden lär svårligen kunna övertyga Iran om att man verkligen är ärlig när man är så selektiv i sitt engagemang för mänskliga rättigheter.
Iran har trots stora problem gjort betydande framsteg sedan mullorna tog makten. 1980 var den förväntade medellivslängden för nyfödda 51 år. Idag är den 73 år. 1980 förväntades iranier tillbringa 8,7 år i skolan. Idag har det ökat till 14,4 år. Miljoner iranier har idag högskoleutbildning. En majoritet av dem är kvinnor.
Andra länder har också ökat sin levnadsstandard men Iran hör till dem som lyckats bäst. Enligt FN:s Human Development Index har situationen i Iran förbättrats dubbelt så snabbt som genomsnittet i resten av världen. Mellan 1990 och 2012 var det bara Sydkorea som gjorde bättre ifrån sig. Dessa framsteg har skett samtidigt som Iran varit i krig och utsatts för kraftiga ekonomiska sanktioner. Allt är inte nattsvart i Iran. Det krävs en realistisk syn på Iran för att kunna föra de fortsatta förhandlingarna i hamn.
Pierre Gilly
författare till boken Informationskriget mot Iran (Verbal förlag, 2013)
Svar:
Den grundläggande kunskapen om Iran är att landet är en diktatur, präglad av brutalitet mot oppositionella, systematiskt kvinnoförtryck, korruption och växande ekonomiska problem. Gilly påstår att krav på förändringar i dessa avseenden skulle ha med kärnkraftsprogrammet att göra. Men om kärnenergin kan man förhandla ändå, precis på det sätt som nu sker. Testet på att Iran under den nye presidenten också förändras inrikespolitiskt kan dock bara vara att förtrycket mildras eller avvecklas. Något sådant har vi ännu inte sett och Gilly tycks vara helt ointresserad.
Red av UNT