Valets sensation är utan tvekan junilistan. För bara ett par veckor sedan såg läget dystert ut för partiet men i går skrällde man till rejält och får hela tre mandat i Europaparlamentet.
Junilistan har utan tvekan påverkat hela EU-valrörelsen. När det tidigare i våras stod klart att Nils Lundgren lyckades samla ihop några meningsfränder från nej till EMU-kampanjen och bilda ett parti firade landets EU-kritiker stora triumfer. De flesta partier anpassade sina budskap till det nya partiet.
Moderaterna - tidigare varma förespråkare av fredens Europa - började lyfta fram allt som EU inte borde "lägga sig i". Miljöpartiet kritiserade junilistan för att inte vara "riktiga" EU-kritiker. Centerpartiet kunde inte längre - som i eurofolkomröstningen - vara det borgerliga nej-sägarpartiet och överaskade genom att plötsligt vara tydligt EU-positivt.
Trots att junilistan består av vad man lite elakt skulle kunna kalla etablerade föredettingar - toppnamnen består av en före detta chefsekonom för Nordbanken och en före detta riksbankschef - har partiet framgångsrikt framstått som ett anti-etablissemangsparti. Att Sveriges television inte lät Nils Lundgren vara med i fredagens slutdebatt passade i det perspektivet partiet utmärkt.
De som har röstat på partiet i hopp om att det ska kasta grus i EU-maskineriet lär dock bli besvikna. Utanför de stora partigrupperna blir inflytandet begränsat, vilket exempelvis den danska Junibevegelsen har fått erfara. Och det krävs inflytande även om man bara vill kasta grus.
Besvikelsen lär tillta när det dagliga parlamentsarbetet tar fart. Partiet har gått till val på att värna den gemensamma marknaden och den svenska självbestämmanderätten - samtidigt. Men för att människor, varor och tjänster ska kunna röra sig fritt över nationsgränskerna måste många regler vara gemensamma. När Nils Lundgren säger nej till gemensamma konsumentregler men ja till EU-reg-ler om lastbilsförares arbetstider visar det sig att det är lättare att kritisera EU än att vara konstruktiv.
I det dagliga parlamentsarbetet blir sådana avvägningar än viktigare - och svårare - att göra. Efter hand lär även ett anti-etablissemangsparti utvecklas till ett fullfjädrat parti med åsikter om de flesta frågor. I ett längre perspektiv lär junilistan då passa bra in i någon av de etablerade partigrupperna - kanske konservativa EPP - och är därmed ett parti som alla andra. Och vad var då poängen med partiet?