I dag inleds Metalls kongress, kanske den sista före sammanslagningen med Indu-strifacket. En stor fråga på kongressen blir förstås utflyttningen av jobben till låglöneländer. Frågan är särskilt aktuell med tanke på General Motors val att satsa på bara en enda fabrik för mellanklassbilar i Europa, alltså antingen Trollhättan eller tyska Rüsselsheim.
Nu är ju Tyskland inte något låglöneland, tvärtom. Mycket talar till Trollhättans fördel, inte minst de lägre lönekostnaderna jämfört med Tyskland. Men ändå tror många att General Motors föredrar den helt nybyggda fabriken i Rüsselsheim, inte minst för att den tyska marknaden är så enormt mycket större än den svenska.
Orättvist, kan man tycka. Hade Saab varit svenskägt så hade frågan inte uppstått. Å andra sidan hade bilfabriken i Trollhättan kanske inte alls funnits kvar i så fall. GM har satsat stora pengar på Saab, pengar som svenska ägare knappast hade kunnat ställa upp med.
Metall har sammanställt en rapport med ett mycket positivt anslag om den svenska industrins möjligheter att konkurrera. Sverige har en stark industritradition, en utbyggd infrastruktur och väloljade logistiksystem, forskning i världsklass och en bred kompetens hos arbetskraften. Men trumfkortet är det väl utvecklade samarbetet mellan fack, arbetsgivare och regering, anser Metall.
Den stolta och positiva andan i rapporten är glädjande på många sätt. Den visar att den oro för utflyttning av jobb som många känner kan vara omotiverad.
Visst kommer många jobb att flytta bort. Men med de fördelar Sverige har kommer förhoppningsvis många nya jobb att uppstå, antingen tack vare svenska uppfinningar och entreprenörer eller tack vare utländska investeringar. Att stimulera en sådan utveckling är avgörande för vårt lands framtid.
Att bevara jobben betyder inte att bevara just de jobb som finns nu. Många anställda måste inrikta sig på att byta jobb, kanske inom samma bransch eller också att byta inriktning och satsa på andra sorters jobb. De nya jobben ska förhoppningsvis vara bättre betalda, mer intressanta och ge de anställda större inflytande.
Förutsättningen är förstås att de anställda är villiga att utbilda sig och att flytta. Det måste också finnas ett trygghetssystem som gör att folk vågar satsa. Samtidigt är det uppenbart att den gamla regeln sist in först ut är föråldrad i ett samhälle där alla måste byta jobb ett antal gånger i livet.