Betydelsen av lärarnas kompetens, engagemang och arbetssituation har allt mer börjat hamna i förgrunden i debatten om skolan. Det är mycket bra. Att lärarna besitter djupa ämneskunskaper, har god pedagogisk kompetens och att läraryrket framstår som attraktivt för duktiga studenter är långt viktigare än betygssystemets utformning, mängden nationella prov eller läroplanens exakta innehåll.
En aspekt av detta som inte får glömmas bort är bildningen. I den skolmodell som Socialdemokraterna anammade på sjuttiotalet kom bildningstanken, vilken arbetarrörelsen tidigare värnat om, att ses som ett borgerligt, exkluderande påfund. Arbetarklassens barn skulle inte svikas genom att i skolan möta något för dem så främmande som klassiska bildningsideal. Denna inställning håller tack och lov på att ändras.
För det verkliga sveket är inte den skola där bildningsidealet hålls högt, utan den skola där det föraktas. I den skolan kommer elever från hem med bokhyllor fyllda av Kafka, Lagerlöf och Strindberg att klara sig bra ändå. Det kommer inte alla att göra.
Beroende på vilka föräldrar barn har ser förutsättningarna i livet radikalt olika ut, men allt för ofta stannar diskussionen om detta vid ekonomisk ojämlikhet. Visst påverkar föräldrarnas ekonomiska situation barns förutsättningar i livet. Men att låtsas som att det endast är de ekonomiska skillnaderna som har betydelse är att grovt förenkla en mångbottnad fråga.
För av förmodligen större betydelse än det ekonomiska kapitalet för barns möjligheter i livet, är det kulturella kapitalet. Det barn som växer upp under modesta ekonomiska förhållanden men uppmuntras till förkovran, är långt rikare än det barn som växer upp under något bättre ekonomiska förhållanden men utan tillstymmelse till sådan uppmuntran.
En avgiftsfri och allmän skolgång är det bästa sättet att jämna ut de enormt ojämlika förutsättningar som barn har i livet, beroende på vilka föräldrar de råkar ha. Men om skolan inte tar sitt bildningsuppdrag på allvar finns risken att den klassresa som är tänkt att börja i klassrummet aldrig blir av. De barn som behöver en högkvalitativ skola allra mest kommer i ett sådant läge att lämnas i sticket, hur jämnt fördelat det ekonomiska kapitalet än må vara.
Sådan orättvisa och förment välvilja har vi sett tillräckligt av under de gångna decennierna, och förhoppningsvis är det slut på det. Men det finns alltid en risk för att bildningsidealet kommer i skymundan i jakten på snabba och lätt mätbara resultat. För bildningssträvan låter sig svårligen mätas, och än mindre beordras fram. Bildningssträvan är en kultur.
Det är ett sätt att se på skolans uppdrag som inte kan begränsas till vissa timmar på schemat eller delar av läroplanen, utan som måste genomsyra hela utbildningen. Det handlar om kultivering, om att utveckla sina själsliga och intellektuella förmågor inte bara inom det omedelbara området för det kommande yrkeslivet, utan längre och djupare än så. Det handlar om nyfikenhet, förkovran och den enträgna viljan att hela tiden förstå mer och bättre.
Det är därför det är i bildningen som det verkligt stora värdet av engagerade lärare och skrotande av pappershögar ligger. Den skola där byråkrati och regleringsiver tar överhanden är också den skola där den onyttiga nyfikenheten kvävs.
Vikten av ett mer attraktivt läraryrke och mindre detaljstyrning handlar inte primärt om att svenska elever ska prestera bättre i Pisa-mätningar. Goda resultat i kunskapsmätningar är viktigt. Men i stället för att vara målet i sig ska de snarare ses som en effekt av det som bör vara målet: en skola där vetgirigheten och den genuina bildningsglädjen tillåts blomstra.
En skola där dörrarna till alla de fantastiska upplevelser och perspektiv som litteraturen, konsten och vetenskapen ger står öppna för alla elever, inte bara för de vars föräldrar redan öppnat dem. Det samhälle där dessa dörrar hålls låsta för de elever som behöver dem allra mest, det är i sanning ett fattigt samhälle.