När rättegången mot de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson inleds i Addis Abeba i Etiopien ställs återigen frågan om utrikesminister Carl Bildts kopplingar till oljeindustrin. Journalisterna skulle på uppdrag av magasinet Filter granska företaget Lundin Petroleums verksamhet i provinsen Ogaden, där den etiopiska regimen misstänks för omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Nu sitter de själva fängslade, misstänkta för terrorbrott.
Det kommer aldrig att gå att bevisa vad en enskild styrelseledamot i ett privat företag känt till om ett visst ärende, om inte företaget självt är välvilligt inställt. Och verksamhet i mindre demokratiska stater är minerad mark för företag på börsen, då allt fler större investerare har etiska förhållningsregler. Detta kringgås därför på olika sätt i årsredovisningar och andra officiella dokument.
Men därmed kvarstår också frågan om Bildt kan göra sitt jobb och företräda Sverige om intressena krockar. Ytterst står hela regeringens trovärdighet på spel.
Fredrik Reinfeldt frågade naturligtvis Carl Bildt om hans uppdrag sedan han lämnat politiken när han tillträdde 2006. Då handlade sannolikt frågorna om Sudan och samarbetet mellan Lundin Petroleum och regimen under och efter folkmordet i Darfur. För alla utomstående betraktare står det klart att regimen och företaget hade mycket stor vinning av varandra under lång tid.
Men vad visste styrelseledamot Bildt om de nya provborrningar som skulle starta i Sudan några månader efter att han lämnat sin post? Och vad visste han om avtalet med den etiopiska regeringen om att leta efter olja i Ogaden? Avtalet slöts i november 2006, bara veckor efter att han avgått. Ingen vet. Och Bildt själv berättar inte.
En före detta stats- eller regeringschef har ett enormt kontaktnät som är mycket gångbart på marknaden. Men det betyder inte att fältet är fritt. Har man en gång representerat ett land kommer man i någon mån att också göra det fortsättningsvis – därför bör man tänka sig för innan man tar nya uppdrag.
Det betyder heller inte att en relativt oförbrukad politiker i 50-årsåldern, likt en Bill Clinton eller en Tony Blair, är hänvisad till föreläsningar och välgörenhetsarbete. Men en ny karriär får också konsekvenser i så måtto att den begränsar möjligheten att komma tillbaka till politiken och åter ta det yttersta ansvaret i en regering.
Vi kommer sannolikt aldrig att få veta om Carl Bildt agerat dörröppnare för Lundin Petroleum i Sudan och Etiopien. Hittills är intrycket att han skriver sina egna regler. Han är en resande i utrikespolitik som bloggar och twittrar när han vill - och om vad han vill. Den som verkligen har rätt att få veta är hans chef, Fredrik Reinfeldt. När förtroendet för ett statsråd sviktar, sviktar det för regeringen. Snart måste statsministern sätta ned foten och beordra Bildt att tala klarspråk om sitt förflutna.