Säkrare uppländskt hösttecken än att det rapporteras om bostadsbrist för Uppsalas studenter finns inte. Så var det för tio år sedan och så är det fortfarande. Och på något sätt har detta blivit en del av vardagen. I alla fall en nivå upp, i riksdagens korridorer. Hur ska man annars förklara att så lite sker, trots stora ord från riksdagspartierna?
För Uppsalas kommunpolitiker är det svårare att blunda för den bistra verklighet som möter många av stadens nyblivna invånare. Det går att diskutera hur kommunen bör bemöta bostadsbristen, något som inte minst en rad inlägg i augusti på debattplats i UNT från kommunalrådet Cecilia Forss (M), miljöpartisten Robert Damberg och företrädare för Uppsala studentkår visar. Men det går inte att förringa de insatser som ändå har gjorts av kommunala Uppsalahem. Köpet av Studentstadens över 4 350 studentbostäder var viktigt. Inte heller går det att kritisera bolaget för att det har färdiga planer på 800 nya studentbostäder.
Insatser på kommunal nivå kan dock aldrig lösa ett problem som orsakas av nationella regler. Det samma kan sägas om landshövding Peter Egardts initiativ (UNT Debatt 27/6) att tillsammans med länets kommunstyrelseordförande ta ett samlat grepp på bostadsförsörjningen. Inte heller möjligheten för lärosäten att förhyra lägenheter, något som bedrivs på dispens i Uppsala och Lund, för att sedan upplåta dem till studenter är någon universallösning. Och tanken att statliga Akademiska Hus ska utnyttja sin dominerande ställning för att avyttra mark till byggherrar som vill uppföra studentbostäder når inte hela vägen fram.
Alla dessa förslag kan göra skillnad på marginalen, men de missar något viktigt: studenterna ska ha råd att bo i lägenheterna. Det räcker inte att bygga mycket. Det ska vara billigt också. Tyvärr sätter dagens byggregler stopp för detta. Det är i princip omöjligt att bygga studentbostäder som de flesta tänker sig dem och som många av korridorboendena ser ut. Att tillgången på studentbostäder är mindre dålig i Uppsala än i andra universitetsstäder är en klen tröst i sammanhanget
Denna insikt verkar så sakteliga ha sipprat in till socialdepartementets korridorer där bostadsminister Stefan Attefall (KD) huserar. Attefall har under sensommaren påmint om att regeringen sänker fastighetsavgiften för flerfamiljshus och samtidigt förlänger undantaget från samma avgift för nyproducerade bostäder från fem till femton år. Bostadsministern har dessutom meddelat att Boverket kommer att få i uppdrag att skära i byggreglerna för studentbostäder. Det är på tiden.
I dag gör Boverkets regler om tillgänglighet och handikappanpassning det svårt att bygga bostäder som är mindre än ungefär 25 kvadratmeter. Samma regler säger även att det i varje bostad ska finnas ”minst ett rum med inredning och utrustning för personhygien”. Som jämförelse kan nämnas att många av korridorrummen på Rackarberget inte är större än 13 kvadratmeter och de boende delar dusch och toalett samt kök. Rummen i Flogsta är något större, 19 kvadratmeter, och har egen dusch och toalett, men är fortfarande mindre än vad som sannolikt är möjligt att bygga med dagens byggnormer.
Det är förstås heller ingen slump att hyran för dessa studentbostäder är lägre än för mer spatiösa nyproduktioner, även om det förstås inte enbart är antalet kvadratmeter som avgör detta. Men sambandet är tydligt: om det inte går att bygga studentbostäder av traditionell standard, då går det heller inte att pressa ner hyrorna till rimliga nivåer. Halva studiemedlet ska inte ätas upp av hyran.
Bostadsbristen i Uppsala kan inte lösas i en handvändning och inte heller hur som helst. Både bostadsbyggande och nödvändiga regeländringar är tidskrävande projekt. Förhoppningsvis kommer byggnormerna att förändras och rätt regler att försvinna (det är till exempel inte kravet på gemensamhetsutrymmen som är det största problemet med dagens studentbostäder, vilket bostadsminister Stefan Attefall verkar tro).
Och förändras förutsättningarna nationellt, då kommer det också bli lättare för insatserna från Uppsala kommun, universiteten och resten av länet att ge effekt. Bostadsbrist behöver inte vara en del av vardagen.