"Alla de som gick ut och underblåste ja-sidans falska argumentation måste i dag ta sitt ansvar." Ord och inga visor från vänsterpartiets EU-parlamentariker Jonas Sjöstedt, som menar sig ha bevis för att nejsidans verklighetsbeskrivning var den rätta.
I likhet med flera andra gör han ett stort nummer av att det häromdagen var precis ett år sedan 56,2 procent av svenska folket röstade nej till den gemensamma europeiska valutan. Eftersom nejet inte har satt något märkbart spår i vare sig regeringens politik eller i den svenska ekonomin menar Sjöstedt att detta bevisar att jasidan hade fel - ja, till och med medvetet ljög.
Av Sjöstedt tonläge framgår att han i sak inte har särskilt mycket att tillföra debatten utan ägnar sig åt billig retorik. Vill man föra en sansad och saklig diskussion kan ett par saker lyftas fram.
Först och främst är det i alla lägen oerhört svårt att avgöra vad som hade hänt "om inte om hade varit". Alla jämförelser med hur det skulle ha blivit vid ett ja blir automatiskt ren spekulation. I den bemärkelsen är det inte så konstigt att Sverige tuffar på precis som förut. Vi hade kronor och ören för ett år sedan och det har vi fortfarande.
Det hade vi för övrigt haft även om folkomröstningen hade resulterat i seger för jasidan. Sverige hade tidigast kunnat införa euron från 2006, det vill säga om nästan ett och ett halvt år. Eventuellt kunde ett valutabyte ha dröjt ännu längre. Så inte heller vid en jaseger skulle man så här ett år efter folkomröstningen ha märkt så stor skillnad.
Inför omröstningen förekom onekligen en hel del överdrifter från både ja- och nejsidan. Men den genomgående argumentationen från eurons många förespråkare byggde på att euron i första hand är ett politiskt projekt och att de ekonomiska vinsterna infinner sig på lång sikt. När det till exempel gällde eurons positiva effekt på tillväxten hade både UNT och många andra debattörer ett tidsperspektiv på i alla fall ett decennium.
Men viktigare än de ekonomiska argumenten var - och är - de politiska. Att Bosse Ringholm fortfarande tvingas vänta utanför när euroländernas finansministrar träffas för att fatta viktiga ekonomiska beslut är ett konkret exempel på utanförskapets politiska pris. Om han hade deltagit i det möte då Frankrike och Tyskland riskerade att straffas för brott mot stabilitetspakten hade storländerna fällts. Nu klarade de sig i stället undan kritik, med en rösts marginal.
Genom ett ja till euron skulle Sverige ha tagit ett viktigt steg för att bli fullvärdig medlem av det europeiska samarbetet. Det hade inneburit stora vinster i både anseende och inflytande. Dessa effekter kan visserligen inte mätas i vare sig kronor eller euro, men hade å andra sidan sannolikt varit märkbara redan nu.