Skolan har länge spåtts bli en av de hetaste valfrågorna. Det är också en fråga som både Socialdemokraterna och Miljöpartiet satsar hårt på och där man försöker komma åt regeringen. Här har Folkpartiet har länge åtnjutit stort förtroende men de senaste förtroendemätningarna visar att partiet tappar i sitt paradämne. Vilken betydelse kommer det att få för valrörelsen och valresultatet?
Det är för tidigt att säga, men två saker spelar in. Den ena är att det länge förekommit en intern kritik i Folkpartiet, inte i första hand mot partiledaren utan mer mot partiledningen generellt att man fokuserar för mycket på skolan och missar därmed att marknadsföra partiets hela politik.
Det andra är att partiledningen varit ganska nöjd med detta. Inte kritiken i sig men att man accepterat rollen som enfrågeparti.
Enfrågerollen är dessutom inte sann. Partiet har fyra statsråd och varken Erik Ullenhag, Maria Arnholm eller Birgitta Ohlsson kan beskyllas för att vara anonyma. Ullenhags hantering av integrationspolitiken väcker ofta respekt, Arnholm och före henne Nyamko Sabuni har lagt flera långtgående förslag på jämställdhetsområdet. Och Birgitta Ohlson hör till regeringens mest populära ministrar, dessutom med möjlighet att profilera sig mer under EU-valrörelsen.
Men låt oss bortse från det. Kvar finns onekligen en bild hos många väljare av Folkpartiet som skolpartiet. Att man gillat läget har sin förklaring.
Folkpartiet är ett litet parti i regeringen men som i kraft av att just äga skolfrågan får proportionellt mycket uppmärksamhet. Och Björklund räds inte rollen som försvarsadvokat. Han blir sällan svarslös även på tuffa frågor. De senaste månaderna har Folkpartiets skolpolitik satts på hårdare prov än tidigare i och med att två på varandra följande pisa-undersökningar visat att den svenska skolan fortfarande ligger dåligt till internationellt.
Björklunds försvar, att det fortfarande är det gamla skolsystemet som sätter avtryck, är inte mer felaktigt nu än det varit de senaste sju åren.
Men det tål att fundera över om han inte borde insett detta för längesedan. Redan som ny skolminister förklarade Jan Björklund ärligt, inför i stort sett varje reform som presenterades, att det kommer att ta tid innan vi ser effekterna. Att lägga om skolpolitiken i så stor omfattning som nu sker tar betydligt längre tid än att vända en oljetanker, för att använda en björklundsk liknelse.
Nu är det för sent att med en quick fix rätta till detta. Då är det betydligt bättre om skolan fortsätter att intressera väljarna och Jan Björklund får fortsätta att förklara och försvara sin politik.
Det sämsta alternativet för Folkpartiet just nu är faktiskt om skolfrågan försvinner för att allianspartierna lägger sig för nära S och därigenom binder ris åt egen rygg. Eller i alla fall Björklunds rygg.
Då riskerar Folkpartiet att bli ett litet parti, valrörelsen igenom.