Det är en dryg månad kvar till valdagen. De kommande veckorna lägger den politiska debatten in högsta växeln. Framöver kommer det vara i det närmast omöjligt att undvika partiledarnas insmickrande leenden från plakat uppklistrade i så gott som varje hörn av landet.
Likformigheten i partiernas valkampanjer till trots är Sverige ett delat land. Frågor som engagerar i Mälardalen saknar relevans i andra delar av landet och omvänt. Vad vi kan se framemot är regionalt färgade valrörelser utan att debatten nödvändigtvis handlar om lokalpolitik.
I Skåne är exempelvis Sverigedemokraterna en kraft att räkna med på ett helt annats sätt än i Uppsala och Stockholm. Det kommer naturligtvis att påverka kraftmätningen mellan blocken. Listan med exempel kan göras längre.
I Norrland är Socialdemokraterna fortfarande starka. Centerpartiet har problem att mobilisera kärnväljarna i gles- och landsbygd samtidigt som Stureplanscentern aldrig varit något vidare på röstfiske. Källsorterande storstadsbor attraheras av Maria Wetterstrands mjukisvänster. Folkpartiet för en ojämn kamp om mittenväljarna med Miljöpartiet i vad som tidigare var socialliberala kärnfästen. Björklund går däremot hem i den övre medelklassens villaområden. Kristdemokraterna litar till kraften i bibelbältet i Småland. Lars Ohly har mest att hämta i krisande industribygder.
Sverigekartan består onekligen av många olika politiska pusselbitar.
Det har alltid funnits skillnader mellan olika landsändar. Sverige sägs vara en av världens mest centralistiska nationalstater. Vi är inte så mycket för att hävda vår regionala särart. Inte ens de skånskaste av skåningar har egentligen något emot att vara en del av Sverige. Den rödgula flaggan är mer ett uttryck för kitschig lokalpatriotism än en konfliktfylld symbol för uppror mot centralmakten. Det hindrar dock inte att det utvecklats olika politiska kulturer i olika delar av Sverige.
Tittar vi på vårt eget län blir det tydligt hur Uppsala med kranskommuner är en politisk verklighet och Norduppland en annan. I norr stödröstas rött medan Uppsalabon nästan slentrianmässigt lägger sin röst på Alliansen. Över hela landet finns liknande mönster. Politiska tendenser har ett mycket synbart samband med nyckeltal som utbildningsnivå, inkomst och så vidare.
Men även om skillnaderna inte är nya så är fragmentariseringen större än någonsin inför årets val. Socialdemokraternas styrka har bland annat varit att man förmått vinna stöd i hela landet.
I år är det sämre ställt för partiet än på mycket länge i storstadsområdena. I stället för att försöka vända trenden tycks Socialdemokraterna rikta sig i större utsträckning mot sina kärnområden. I fredagens Expressen skriver författaren Jonas Gardell på kultursidan om sin vånda inför att rösta på Socialdemokraterna. ”Hur man än räknar på de rödgrönas fastighetsskatteförslag innebär det att en herrgård i Örkelljunga blir skattefrälse jämfört med ett småhus i Stockholmstrakten. Jag har verkligen försökt att tycka att förslaget är bra – eftersom det är rimligt att vi som tjänar mest också avstår mer – men det går bara inte.”
Sahlin har onekligen stora problem när hon inte ens kan räkna med vännerna i kändisvänstern.
Moderaterna är visserligen på uppåtgående. Icke desto mindre finns det delar av landet där jakten efter moderatväljare kräver ett omfattande sökarbete. Det spelar emellertid mindre roll eftersom det går framåt i tillväxtområden. Inflyttning och fler som röstar borgerligt hör ihop.
Det svenska valsystemet borde sätta stopp för skarpa indelningar i blå respektive röda enklaver. Även i de borgerligaste av städer finns det möjligheter för socialdemokrater och vänsterpartister att väljas in i politiska församlingar. Så tycks emellertid inte längre vara fallet. När rikspolitiken mer blir en regionernas kamp än en strid mellan olika ideologiska synsätt blir avståndet ännu större mellan blocken. Vinner de rödgröna valet kommer majoriteten att byggas i första hand utanför storstäderna. Fortsatt förtroende för Alliansen innebär däremot att tyngdpunkten ligger i Stockholm och Göteborg.
Den smalare geografiska förankringen innebär ofrånkomligen att viktiga perspektiv saknas i regeringsarbetet. Ofta glömmer vi bort att politik inte bara handlar om att tycka olika, politik är också att komma överens om kompromisser som håller.