Kroatiens inträde i EU har en mycket större betydelse än bara att ännu ett land blir medlem i unionen. Tjugo år efter Jugoslaviens våldsamma sönderfall öppnas möjligheter för alla de tidigare jugoslaviska staterna att få normala grannskapsrelationer med varandra.
Kroatien är inte först av de post-jugoslaviska staterna att gå med i EU. Slovenien blev medlem reda2004 – men Slovenien var alltid ett undantag, ett stycke Centraleuropa inom den jugoslaviska ramen. Den slovenska frigörelsen kolliderade inte med Slobodan Milosevics storserbiska nationalism och landet kom undan kriget 1992 med blotta förskräckelsen.
Med Kroatien var det annorlunda. Redan när Jugoslavien skapades efter första världskriget fanns en skillnad i hur den nya staten uppfattades – kroater och slovener föreställde sig en federation av likaberättigade sydslaviska folk, serbiska nationalister såg staten som en utvidgning av det Serbien som redan fanns. När sönderfallet började gjorde serbiska nationalister anspråk på delar av Kroatiens territorium och städer som Dubrovnik och Vukovar sköts sönder av den jugoslaviska folkarmén och av serbiska frikårer.
Men den kroatiska nationalismen utmärkte sig inte heller för någon tolerans. Ett exempel är den etniskt rensade staden Knin, ”huvudstad” för den serbiska utbrytarrepubliken Krajina. Både Serbien och Kroatien hade sin del i försöken att stycka grannrepubliken Bosnien.
Nya politiska krafter har gett demokratin en chans också i Kroatien. Slobodan Milosevic är borta och hans tidigare anhängare i Serbien har ställt in kursen mot EU. Vid de kroatiska högtidligheterna med anledning av EU-inträdet deltog ledare för samtliga tidigare jugoslaviska stater, inklusive Serbien.
Företrädare för Kroatiens regering säger sig se framåt mot att också dessa blir EU-medlemmar och lovar att bistå med sina erfarenheter vid förhandlingarna. Bladet tycks ha vänts definitivt.
Den förvandling som skett under dessa tjugo år illustrerar också hur vilseledande det hela tiden var att tala om de post-jugoslaviska krigen som resultatet av eviga och ödesbundna etniska och religiösa konflikter – konflikter som i princip inte gick att upphäva eller ens begränsa. Krigen, massakrerna, och folkmordet var i stället en konsekvens av hur framstående intellektuella och politiska ledare valde att utnyttja föreställningar om diskriminering och särbehandling för egna syften. I en demokrati hade sådana konflikter kunnat lösas med öppenhet och utan våld. I diktaturens Jugoslavien var maktspråk det enda tänkbara.
EU-samarbetet befinner sig inte i bästa skick. Kroatien har egna problem, men har också pressats hårt av EU för att leva upp till inträdeskraven. Men Kroatiens inträde visar EU:s bestående relevans för att upphäva gamla europeiska konflikter.