Det är sju år sedan Tony Blair blev brittisk premiärminister. Nyhetens behag och den politiska smekmånadens fräschör är sedan länge förbrukade. Till den normala förslitning som drabbar varje regering under dess andra mandatperiod kommer den belastning som Blairs stöd för Irakkriget utgör på hans popularitet.
Både hans egna och Labours opinionssiffror dalar. I en del opinionsmätningar på senare tid har de konservativa, som ännu inte förefaller att ha hämtat sig från förlusten av regeringsmakten, knappat in kraftigt på Labours mångåriga försprång. En av de senaste opinionsmätningarna visar att endast 29 procent av väljarna är nöjda med regeringen, medan 62 procent är missnöjda.
Ändå känns det som ett högst rimligt förmodande att han och Labourpartiet kommer att kunna inregistrera den tredje raka valsegern i det underhusval som allmänt väntas bli utlyst till våren eller försommaren.
Den enklaste förklaringen till Tony Blairs storhet är det lysande sätt på vilket han behärskar det politiska hantverket. Hans talekonst är bländande. Hans framträdanden präglas av optimism och framtidstro.
Men många p0litiker är skickliga på hantverket, utan att någon av det skälet skulle komma på idén att beteckna dem som stora eller ens framstående. Det krävs något mer.
Det krävs en vision. Det krävs handfasta idéer för att förverkliga visionen. Och det krävs, inte minst, principfasthet. En ideologisk ryggrad, en förmåga att behålla målet i sikte och, framför allt, mod och kraft att leda, och inte böja sig för, opinionen.
Blairs stöd för Irakkriget är ett tydligt exempel. Han är övertygad om det berättigade i att störta Saddam Hussein, och har lika ofta som vältaligt utvecklat argumenten för sin ståndpunkt - utan att rygga för att kriget är mycket impopulärt i Storbritannien. Det han hade att säga om Irak i sitt kongresstal, var möjligen ödmjukare till formen än hans tal brukar vara - men lika principfast i sak som alltid. Och när dimmorna skingrades på kongressen visade det sig att partivänsterns krav på accelererat tillbakadragande av de brittiska trupperna från Irak föll med stor majoritet.
Under sina tio år som partiledare har Tony Blair inte bara myntat begreppet Nya Labour. Han har också givit det ett tydligt innehåll.
Före Blair var Labour fastlåst i en förstelnad traditionalism. Det var förstatliganden, vetorätt för facket, ensidig nedrustning och utträde ur EU som gällde.
Nu finns det en klar liberal och dynamisk ton i förkunnelsen. Marknad. Förändringsvilja. Premiera prestationer. Se möjligheter. En utrikespolitik med moralisk laddning. Den modernisering av Storbritannien som Margaret Thatcher inledde fullföljs i det väsentliga av Tony Blair.