Blair i lätt motvind
LEDARE. Det mesta talar för att Tony Blair vinner en tredje seger i det brittiska nyvalet den 5 maj. Men han får anstränga sig betydligt mer denna gång än 1997 och 2001.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Normal politisk realism har länge talat för att Blair och New Labour får förtroende för ännu en mandatperiod. Och det finns alltjämt goda skäl för att räkna med en sådan utgång. Blairs ställning i opinionen har försvagats, inte minst efter Irakkriget, men de konservativa har inte kunnat dra nytta av detta eftersom också de stod bakom den brittiska krigsinsatsen.
Partiledaren Michael Howard övertygar knappast mer än sina två företrädare efter 1997 och partiet har haft svårigheter att formulera ett eget budskap ända sedan Tony Blair fick Labour att acceptera huvuddelen av de marknadsekonomiska reformer som genomfördes av tidigare konservativa regeringar. Veteraner som Kenneth Clarke och Chris Patten har länge varnat för att tories håller på att förvandlas till ett inskränkt och nationalistiskt parti utan förmåga att vinna entusiasm bland yngre väljare. I Skottland, Wales och i flera av Englands storstäder blev partiet i de två senaste valen på många håll nästan utraderat.
ÄNDÅ FINNS DET faktorer som pekar i motsatt riktning. Varje regering drabbas till sist av en nednötningseffekt som gör alternativen mer lockande. Den som studerar tidigare valrörelser finner att Labour både 1997 och 2001 startade med ett rejält övertag över de konservativa och att detta minskade under kampanjens gång. Denna gång är Labours övertag i utgångsläget så litet att resultatet kan bli en konservativ seger om valrörelsen följer samma mönster som vid de två föregående valen. Och de konservativa har med viss skicklighet antytt en hårdare inställning till invandrare och asylsökande än Labour — en strategi som dessvärre kan ge åtskilliga missnöjesröster.
LABOURS MOTDRAG kommer att bli att beskriva de konservativa som ett hot mot den offentliga sektorn. Här har de konservativa lämnat öppet mål genom att partiets vice ordförande Howard Flight — som snabbt avskedades — i ett obetänksamt uttalande sade att en konservativ regering kommer att sänka skatterna mycket mer än vad man vågar berätta offentligt. Trots att ganska lite i verkligheten skiljer Labour och de konservativa i dessa avseenden så är det alltså upplagt för en valrörelse kring klassiska
frågor om skatter och välfärdspolitik.
DET STÖRSTA HOTET mot Blair är nog att många av Labours väljare antingen stannar hemma eller röstar på Liberaldemokraterna, det andra oppositionspartiet. Liberalerna gick framåt både 1997 och 2001 och går in i denna valrörelse med opinionssiffror på 20 procent eller mer. Partiledaren Charles Kennedy tog en risk genom att ifrågasätta Irakkriget och har i mångas ögon "fått rätt". Partiet vinner poäng på att ta avstånd från de auktoritära tendenser som terroristhotet har framkallat både hos Labour och de konservativa. Samtidigt finns drag som kan kallas populistiska, främst inom åldringsvården och utbildningspolitiken, där man lovar att avskaffa avgifter som tynger medelklassväljarna.
Opinionsläget kan öppna för väljarströmmar som ger Liberaldemokraterna ännu en valframgång. Men det brittiska systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar kan också ge effekten att en överströmning från Labour till liberalerna leder till att det enda mandatet i vissa valkretsar går till de konservativa.
GRUNDTIPSET ÄR alltjämt att Labour vinner en tredje gång men med reducerad majoritet. Sker det så kan man räkna med att Blair någon gång under mandatperioden lämnar över till en efterträdare som får börja om med nya förutsättningar.
En sådan valutgång kan också kasta in de konservativa i en existentiell kris som måste leda till en djupgående omprövning av den politik man drivit i snart tio år. Vinner tories i maj uteblir säkert självprövningen. Det vore inte bra för Storbritannien.