Året efter valår är det inte konstigt att partierna vill lyfta blicken ett tag. Framtidstron var också en avgörande fråga i valet 2010. För en väljare som förväntade sig långa perioder av arbetslöshet eller sjukskrivning under livet var det rödgröna alternativet onekligen mer lockande. Trodde man sig i framtiden få ett välbetalt jobb och kunna använda RUT-avdrag, lutade det åt att rösta på Alliansen. Men konservatismen inom Kristdemokraterna och öppenheten inom Miljöpartiet förstör den enkla analysen baserad enbart på politiska block.
Inte heller är det så enkelt att det går att förklara skillnaden i framtidstro med olikheter mellan storstad och glesbygd eller utbildningsnivå. Psykologer brukar ibland tala om människor som till sin natur är förändringsobenägna. Sådana som aldrig gillar något nytt, även om det är en odiskuterbar förbättring. Det var alltid bättre förr.
En undersökning av United Minds från 2010 visar också att höger-vänster skalan inte är den viktigaste faktorn för de nyaste partierna. Resultaten visar att det som utskiljer miljöpartister är snarare framtidsoptimism och öppenhet mot världen medan de plockar väljare både från höger och vänster.
På samma sätt är det svårt att placera Sverigedemokraterna på höger-vänsterskalan. Detta trots ihärdiga försök från båda sidor att kleta ner det andra blocket med SD. Sverigedemokraterna verkar inte heller ha någon ambition att välja sida. Ingenstans är detta tydligare än i deras budget, som utöver tveksamma beräkningar på besparingar genom minskad invandring är klippt och klistrad i lika delar från den Rödgröna som Alliansens budgetar. Det som istället karakteriserar just sverigedemokatiska väljare är deras negativa framtidssyn.
Frågan blir också aktualiserad av partiledarvalet i Centern. Partiet är splittrat. Dels finns folkrörelseförankringen med äldre, mer nostalgiska väljare i glesbygden, dels finns det den yngre, liberalare gruppen som kallas stureplanscentern. Med Maud Olofsson har de två ganska olika grupperna med viss möda ändå lyckats hålla ihop. I dagsläget lutar det åt Annie Johansson som med sin profil kan dra röster från MP. Men hur ska det gå med den nostaliska gruppen som företräds av Eskil Erlandsson? Centern måste nu välja, framtid eller dåtid.
När socialdemokraterna bytte ut den öppna och ungdomliga Mona Sahlin mot den nostalgiska Juholt skedde ett skifte. Socialdemokraterna har traditionellt utstrålat en känsla av att framtiden är ljusare än historien för arbetarklassen. I Juholts installationstal visade att han däremot att han hade blicken i backspegeln, från att citera gamla socialdemokratiska partiledare till att tråna efter tiden då Vin & sprit var svenskt. ”Ingen ska behöva tvivla på vår färdriktning”, sa Juholt. Nej, det är nog ingen som gör.
Kanske personifieras ett partis färdriktining tydligast genom sin partiledare. Framtidsoptimisten Fridolin är så ung att han nästan inte har en tid att vara nostalgisk över. Uppväxtsårens 1990-tal är ju knappast en period att längta tillbaka till. Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och Jan Björklund har alla inställningen att det blir bättre och bättre dag för dag, särskilt så länge alliansen sitter vid regeringsmakten.
På andra sidan finns framtidspessimisterna. Juholt trånar efter en tid då en socialdemokratisk partiledare självklart även var statsminister, som Björklund påpekade i sitt Almedalstal. Hägglund längtar tillbaka till den tid då det sociala trycket låste in homosexuella garderober och veckans skvaller diskuterades vid kyrkkaffet, snarare än på facebook eller after work. Åkesson till en tid då alla hette son-namn och hår täcktes av hattar eller hucklen, inte av slöjor. Och Ohly längtar tillbaka till tiden innan berlinmuren föll. Gemensamt för dem är att de mest verkar vilja krypa tillbaka till sin barndom och lägga en mörk filt över sig.