Många medlemmar ville verkligen ha Margot Wallström, som mycket riktigt tackade nej. Men sedan blev det besvärligt. Vem skulle valberedningen satsa på i stället? Precis som i alla andra partier är det inte valberedningen ensam som föreslår partiledare. Det är partidistrikten och de tyngsta namnen i partitoppen som i praktiken bestämmer.
Nu kommer valberedningen tydligen, inte helt oväntat, att fråga Mona Sahlin om hon vill bli partiledare. Sannolikt kommer hon att svara ja, om hon finner att stödet är tillräckligt starkt. Men hennes gamla fiender och några nya vill uppenbarligen inte ha henne. Någon allmän uppslutning är det inte tal om, i alla fall inte just nu. På kongressen i mars kommer alla naturligtvis att vara överens.
Flera partidistrikt är tveksamma och några direkt negativa. Men deras problem är att de inte har en gemensam kandidat. Det är lätt att se Mona Sahlins fördelar: Hon har en lång erfarenhet både av parti och regering. Hennes stil går hem i många läger, hon pratar så att folk förstår och är populär i stora kretsar. Politiskt sett finns hon partiets mittfåra, kanske lite åt höger. Det gör att hon kan tänkas attrahera de viktiga mittenväljarna som krävs för att säkra regeringsmakten i nästa val.
Men hennes gamla fiender har inte gett upp. En gång fick Mona Sahlin som arbetsmarknadsminister försvara ett strejkförbud, något som LO inte glömt. Hon anklagas också för att försumma kontakterna med LO, något som är absolut förbjudet för en s-ledare, inte minst av ekonomiska skäl. Göran Persson fick göra avbön sedan han i ett förfluget uttalande kallat LO för ett särintresse, annars hade han inte kunnat bli partiledare.
För partiets vänsterflank står Mona Sahlin för långt åt höger. Hon har exempelvis - ve och fasa - uttalat sig för avdrag för hushållsnära tjänster. Många äldre har också svårt att glömma alla affärer som uppdagades 1995 när Ingvar Carlsson nästan utsett henne till partiledare. Ingen tror att hon planerade affärerna för att tjäna pengar. Men en så slarvig person bör inte bli partiledare, anser somliga.
Mona Sahlin har alltså åtskilliga motståndare som inte vill ha henne som partiledare. Deras problem är bara att det inte heller finns någon annan kandidat som kan ena partiet. Pär Nuder har knappt några anhängare alls. Ulrica Messings anhängare har svårt att hitta argument för sin kandidat utom att hon är kvinna.
Thomas Bodström har tackat nej, liksom Carin Jämtin. Thomas Östros tros inte vara intresserad, Wanja Lundby-Wedin kommer inte i fråga eftersom hon är alltför identifierad med LO. Göran Persson dominerade helt enkelt sitt parti så totalt att det inte fanns utrymme för en efterträdare.
Någon eftervalsdebatt har partiet inte haft i motsats till exempelvis moderaterna som efter förlusterna 2002 verkligen gick till botten med partiets politik, eller folkpartiet som efter den stora valförlusten 2006 granskade sig själv på ett kritiskt och ärligt sätt.
Varför har socialdemokraterna så helt koncentrerat sig på frågan om efterträdare och så totalt struntat i partiets politik? Eller tycker man att de goda opinionssiffrorna visar att det inte alls var något fel på politiken, trots det stora valnederlaget? Eller är det just frånvaron av partiledare och intern politisk debatt som har skapat partiets framgångar i opinionsundersökningarna, eftersom väljarna då fritt kan drömma om hur bra allt kommer att bli?
Någon genomgripande debatt om partiets politik hinner man inte med före partiledarvalet i mars. Är det den nya partiledaren som ska bestämma partiets linje? Eller ska man först besluta om partiledare och sedan om politiken? Det borde rimligtvis ha varit tvärtom. Det tycks som om det socialdemokratiska partiet så till den grad har vant sig vid att Göran Persson pekar med hela handen att man inte har någon koll alls när husse är borta. Eller slutar hela denna konstiga historia med någon total överraskning?
Gunvor Hildén | Fristående kolumnist
gunvor.hilden@comhem.se
gunvor.hilden@comhem.se