D et gångna året var precis som 2011 ett krisernas år. Euro- och skuldkris i Europa, budget- och skuldkris i USA – och en omvärld som står och stampar och inget hellre vill än att saker och ting återgår till det normala. Blir det annorlunda 2013? Kanske. Om inte annat blir det sannolikt inte värre. Något som kan var nog så trösterikt när man vant sig vid lågkonjunktur, arbetslöshet och krisande ekonomier.
För ett lugnare 2013 talar det mänskliga psyket. Vi vänjer oss vid och anpassar oss till nya förutsättningar, så väl här i Europa som i USA och i resten av världen. Därför, men också av rent realpolitiska skäl, är det stora panikläget över. I Europa kan situationen förhoppningsvis stabiliseras för några av krisländerna och för eurozonen som helhet, USA kanske undviker lågkonjunktur och tillväxtsiffrorna i Kina kan återgå till högre nivåer.
Men för att utvecklingen ska vända uppåt för västvärldens ekonomi krävs både politiskt mod, tuffa beslut och en förmåga att hantera det oväntade för att, om inte alla, så åtminstone de flesta pusselbitar ska falla på plats. Redan i februari väntar de första utmaningarna. Då går Italien till val. Något elakt uttryckt står valet mellan center-vänster, vänsterpopulister och så högerpopulister med en comebackande Silvio Berlusconi i laget. Italiens nuvarande premiärminister ställer inte upp, däremot har han förklarat att han kan återvända som premiärminister om partierna i parlamentet så önskar.
För Italiens och omvärldens skull får man hoppas att åtminstone Montis politiska ande blir kvar efter valet. Monti har under sin tid som premiärminister försökt genomföra det som egentligen hela den krisdrabbade eurozonen behöver – en kombination av åtstramningspolitik och tillväxtskapande åtgärder. Sakta har det gått upp för omvärlden att det inte går att bromsa sig upp ur ett krisens bråddjup. För att få fart på ekonomin behövs strukturreformer, till exempel en rörligare arbetsmarknad, avregleringar och konkurrensutsättning. Och de budgetsaneringar som trots allt måste genomföras, måste tillåtas ta längre tid. Allt för att skapa förutsättningar för förnyad tillväxt.
Detta gäller också i hög grad för USA, som också står inför en avgörande händelse i februari. Då måste nämligen Kongressen fatta beslut om de stora besparingar som sköts på framtiden nu vid årsskiftet. Dessutom slår USA i sitt lånetak, det vill säga gränsen för hur stor den amerikanska statsskulden får vara. Här står Barack Obama inför liknande utmaningar som Italiens premiärminister: hur ska han både kunna minska budgetskottet och stimulera ekonomin samtidigt.
Om USA plötsligt skulle sluta emittera statsskuldsväxlar, om landet i ett slag genomför stora nedskärningar i den federala budgeten och höjer en rad skatter, då slutar visserligen statsskulden att växa och budgetunderskottet kommer (temporärt) under kontroll. Men till vilket pris? Försämras förutsättningarna för företag och hushåll blir aktiviteten i ekonomin lidande och risken för en förnyad och fördjupad lågkonjunktur är då överhängande.
Ska 2013 verkligen bli året då krisen bottnar och utvecklingen vänder, måste världens beslutsfattare visa att de har lärt sig något av de senaste årens ekonomiska tumult. För den politiska majoriteten i USA, Italiens nyvalda regering och vem som än axlar kansleransvaret efter det tyska valet i september finns en lärdom viktigare än någon annan: Stirra er inte blinda på statsskuldens storlek. Låt inte budgetunderskottets andel av BNP vara det enda som vägleder er politik.
Självklart måste sjuka ekonomier botas och budgetar närma sig balans, men det finns också stora brister i de politiska resonemangs som förs av så vitt skilda krafter som repulibkanska skattehökar i den amerikanska kongressen och låginflationsriddare som Tysklands Angela Merkel.
Att bemöta en ekonomisk nedgång med både statliga och privata åtstramningar samt en restriktiv ekonomisk politik leder nämligen ofelbart till att läget förvärras, åtminstone på kort sikt.
2013 kan bli året då återhämtningen börjar. Men det beror på vad som händer med den amerikanska ekonomin, vilka krafter som segrar i det italienska och det tyska valet, och utvecklingen i en rad skuldtyngda länder. Och så beror det förstås på världens beslutsfattare, om de har hunnit lära sig av historien än.