Blir Sverige någonsin europeiskt?
LEDARE. Svenska frimärken efter 1945 innehåller inga historiska motiv. Man hyllar nuet. För tio år sedan försökte jag beskriva Sveriges historia utifrån vad man kan se på Historiska museet. Där framgick att landets utveckling präglats av fred och neutralitet sedan Gustav Vasas tid. Man fick gå till Armémuseum för att finna sanningen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Zarembas berättelse om den i Sverige under många år verksamme polske frimärksgravören Czeslaw Slania blev det mest slående exemplet på skillnaden i historiesyn mellan ett svenskt och polskt perspektiv.
När Slania fyllde 70 år fick han som gåva från sin arbetsgivare att få gravera ett frimärke med ett motiv helt efter sitt eget val. Denne "detaljfanatiker", som Zaremba kallade honom — som kan dra 80 linjer på fri hand på en kvadratmillimeters yta — valde att återge slaget vid Lützen.
När resultatet företeddes för Postverkets inspektörer och Nationalmuseum tjänstemän blev det tummen ner. Man kunde omedelbart se att soldaterna inte "utstrålade neutralitet och välvilja". Tittade man noga efter "verkade inte heller hästarna må bra".
Nästa tillfälle erbjöds när Czeslaw Slania skulle gravera sitt tusende frimärke. Samma erbjudande. Samma val av motiv — och samma tumme som vändes ner.
Tredje gången gillt blev det när Czeslaw Slania fyllde 80 år. Då fick han till slut för skams skull sin vilja fram. Men något frimärke blev det inte, utan bara en gravyr som inte i onödan exponeras för allmänhetens känsliga ögon.
För de flesta kontinentaleuropéer är EU en försäkring mot krig och diktatur. Minnet av Europas 1900-talshistoria är "tungt nog att väga upp EU:s skavanker", konstaterade Zaremba. Och i den meningen är Sverige inte europeiskt, fastslog han.
Europa som fredsprojekt kan apellera till svenskens intellekt, men "inte till magen och hjärtat". Även i den meningen står vi långt från Europa. Må så vara att vi förträngt Europas erfarenheter, men kunde vi ändå inte visa sympati och solidaritet med denna europeiska insikt, som vi gör på andra håll, undrade Zaremba.
Svaret är att den statsbärande socialdemokratin på 1930-talet stöpte om sig från att vara socialistisk till att bli nationalistisk. I boken Vi och Västeuropa — skriven av Gunnar Myrdal, Tord Ekström och Roland Pålsson — och utgiven 1962 och 1971 läggs texten ut kring detta evangelium med treenigheten välfärdsstaten, protestantismen och folkhemmet som det ideologiska kittet i denna exkluderande nationalism.
Vi må visserligen ligga i Europa, skriver de tre, men det betyder inte att vi hör dit. Världen utanför Europa står oss lika nära. Vem kan, med folkomröstningskampanjen i minne, påstå att dessa föreställningar skulle ha förlorat sin aktualitet?
Européerna är, med Zarembas sammanfattande formulering från denna obehagliga bok, "moraliskt och själsligt lägre stående varelser", rent av "medskyldiga till krigen".
Patrioterna, Zarembas ironiska beteckning på de tre, vill att Sverige inte skall beblandas med Europa av politiska och kulturella skäl. Européerna skulle påverka oss i stället för tvärtom. Att vi rent av någon gång skulle kunna ha något att lära av européerna är en tanke så bisarr att den tydligen aldrig föresvävat dem.
Zaremba argumenterade för att den religiösa dimensionen skall dras in i Europadebatten, "den finns där ändå" — och förmodade att den "briljant genomförda dehomogeniseringen" av Sverige kommer att leda till att folkhemsmyten i längden inte kommer att kunna upprätthållas. Kanske blir Sverige europeiskt då.