Man skall inte kunna tjäna pengar på sjuka människor. Se där en socialdemokratisk paroll med mycket yta, men inget djup. Den har genom åren på ett generande sätt blockerat tankar som både socialdemokratin och de rödgröna stödpartierna hade mått bättre av att våga tänka.
Verkligheten är ändå inte fullt så dyster som en bokstavstolkning av denna enfaldiga paroll antyder. Inte ens den mest dogmatiske, av kommunism inpyrde, vänsterpartist tycker att det är fult eller fel att biträden, sjuksystrar och läkare får månadslön för sitt arbete, och alltså tjänar pengar på sjuka människor.
Nej, det som lockar fram upprördhetens spisrosor på kinderna är något annat, nämligen risken för att privata företag ägnar sig åt vårdsektorn, och därvid rent av skulle kunna tänkas gå med vinst - en eventualitet inför vilken blodet isas i ådrorna på varje rättänkande socialist.
För det vet man ju att vinst är något suspekt i det ekonomins nollsummespel som socialistiskt tänkande alltför ofta reduceras till. Om någon vinner, måste definitionsmässigt någon annan förlora. Om vårdföretaget vinner måste följaktligen patienten förlora.
I Sverige drivs i dag tre sjukhus av privata företag: Sankt Göran i Stockholm, Lundby sjukhus i Göteborg och Simrishamns sjukhus. Hur stämmer denna dogm på dem?
Svaret är att den inte stämmer alls. Patienterna är nöjda. Personalen är nöjd. Verksamheten är effektiv, i själva verket effektivare än vid de landstingsdrivna mastodontsjukhusen. Man kan, som Erik Ullenhag (fp) vid en interpellationsdebatt i riksdagen i går, fråga sig vad som egentligen är problemet med dessa sjukhus.
Statsrådet Ylva Johanssons svar var att det "behövs en lag som reglerar marknadskrafterna inom hälso- och sjukvården" men hur reglerna i den kommande lagen skall utformas gick hon inte in på.
Frågan är hur länge regeringspartiet kommer att våga blunda för verkligheten. Den offentliga vården är i dag genomgående mer eller mindre hårt krisdrabbad. Trycket mot den ökar, samtidigt som resurserna räcker allt sämre till, med en accelererad rovdrift på personalen som följd.
Har man verkligen i det läget råd att i längden blunda för de positiva erfarenheterna från de privatdrivna sjukhusen?
Och kan man dessutom i längden avstå från den stimulans till ömsesidigt berikande utveckling som ligger i att det finns lite olika driftsformer inom vården?
Det rimliga svaret på bägge frågorna är förstås nej. Till den insikten har regeringen fortfarande lång väg. Men kanske verkligheten ändå börjar tränga sig på. Nejet till de privata alternativen är trots allt inte riktigt lika kategoriskt i dag som för bara några år sedan.