Bomben har bara den makt vi tillskriver den
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Den enorma politiska vikt vi fäst vid atombomben har gett den en symbolisk betydelse som i dag spelar en stor roll för hur länder ser på sig själva. I de flesta stater anses kärnvapen vara moraliskt förkastliga, och helt oförenliga med den egna identiteten. Men på några håll står kärnvapen för en känsla av osårbarhet i en hotfull värld, och blir till symboler för internationell storhet.
Ju mer ett land förknippar den kapaciteten med sin egen självbild, desto svårare blir det att förmå landet att ge upp Bomben. Såväl i Iran som i Nordkorea associeras nu kärnvapnen allt mer med den nationella identiteten. Nordkoreas statliga medier lovsjunger landets nyvunna skydd mot utländsk invasion, och vid firandet av folkarméns 75-årsdag eskorterades stora missiler genom huvudstaden Pyongyang. För en tid sedan kungjorde Irans president med stolthet att man nu har 3000 centrifuger för uran- anrikning. Landet fortsätter därmed att besvara varje FN-resolution med nya framsteg i utvecklingen av vad som befaras vara kärnvapen.
Oavsett om uppgiften stämmer illustrerar den hur frågan kommit att bli nationell symbol för Irans självständighet gentemot omvärlden, och ambitionen om atomkapacitet fortsätter därmed att cementeras. Sannolikt kommer det att bli mycket svårt att övertyga dessa länder om att helt avstå ifrån den här kompetensen.
Då infinner sig den fråga som många ställt sig under processens gång: blir ett amerikanskt anfall oundvikligt? Bushadministrationen har i båda fallen understrukit att militärt angrepp är en sista utväg. Att tillåta kärnvapenkapacitet i händerna på dessa regimer har varit otänkbart.
Men egentligen handlar frågan inte om militär makt, utan om politisk makt. I en värld där fler än en aktör har andraslagsförmåga med kärnvapen är det omöjligt att använda dem offensivt utan att framkalla slutet på historien, och därför strategiskt vansinne. Kärnvapnens makt består i att de kan vinna politiskt inflytande åt sin ägare. Egentligen är därför kärnvapnen ett slags symboler, laddade med just den makt vi tillskriver dem.
Ett utmärkt exempel på detta är det amerikanska agerandet under Kinas kärnvapenprogram i början av 1960-talet; en tid då relationerna mellan Kina och USA var djupfrysta. Den amerikanska underrättelsetjänstens uppgifter om att Mao Tse-tung snart skulle ha kärnvapen möttes med förskräckelse i Vita Huset.
Dåvarande presidenten John F Kennedy var så fast besluten att stoppa utvecklingen av en kinesisk Bomb att han upprepade gånger försökte få ärkefienden Sovjetunionen att understödja ett amerikanskt anfall. När detta inte ledde någonstans beställdes en krigsplan från Pentagon, och kort före Kennedymordet tillkännagav presidenten att man avsåg att vidta åtgärder för att förhindra att Kina blev en kärnvapenmakt. När Lyndon B Johnson tog över presidentämbetet ärvde han därmed frågan efter Kennedy.
Vid en genomgång av de nyligen offentliggjorda dokumenten från den här tiden slås jag av hur man plötsligt omvärderade hotbilden. Då som nu fruktade man att Bomben skulle ge stort regionalpolitiskt inflytande, och därmed hota USA:s intressen i Asien.
Men i stället för att åtgärda det militära problemet beslöt man sig för att lösa det politiska problemet. En omfattande hemlig propagandakampanj inleddes för att övertyga Kinas grannar om att en kinesisk atombomb inte utgjorde något hot då de stod under USA:s beskydd. Den asiatiska reaktionen på kärnvapenprovet blev därför mer av en axelryckning än en tävling om att vinna kommunistregimens gunst, och ett till synes oundvikligt preventivkrig kunde undvikas.
Vägen till att neutralisera den politiska makten hos en atombomb är därmed politisk. Låt oss hoppas att dagens såväl som morgondagens amerikanska administration kommer till samma insikt som Lyndon B Johnson en gång gjorde.