Nästan alla är överens om att kung Carl Gustaf fann de rätta orden när han talade vid minneshögtiden för flodvågens offer. Många är också överens om att regeringen, i synnerhet de första två dagarna efter katastrofen, brast i en rad viktiga avseenden.
Följer av detta att kungens ställning i svensk politik bör stärkas? Tanken har redan framkastats på sina håll. Men de principiella argumenten mot monarkin är naturligtvis desamma efter kungens tal som före.
Vilka organisatoriska och andra brister som mer exakt fanns i regeringens och myndigheternas behandling av katastrofen i Sydasien kommer nu att utredas. Men ingen kan på allvar hävda att det finns något samband mellan regeringens tillkortakommanden och kungens ställning.
Inte heller är en stärkt kungamakt en åtgärd som i sig kan bidra till bättre beredskap och rutiner vid andra katastrofer. Att kungen hållit ett välformulerat tal, präglat av inlevelse och medkänsla, och därmed vunnit personlig uppskattning kan inte vara ett skäl för att ge monarkin som institution en starkare politisk roll.
Vill man verkligen ha en starkare konstitutionell ställning för kungen så måste man ha andra och mer principiella argument. Ett antal sådana brukar också anföras när monarkin debatteras. Kungen kan t ex beskrivas som en motvikt till de valda politikerna eller som en opartisk aktör vid regeringskriser. För inbitna monarkister är det till och med just det faktum att han ärvt sin ställning som på något mystiskt sätt anses garantera just dessa funktioner.
En annan argumentationslinje kan vara att den nuvarande svenska författningen skapat ett olyckligt tomrum på statschefsposten. Monarkin finns kvar bara av historiska skäl - som en "plym", som Olof Palme en gång uttryckte saken - men har inga funktioner alls utöver den rent dekorativa.
Här finns en problematik som också anhängare av republik bör ta på allvar. Det finns goda argument för tanken att statschefen bör ha någon typ av uppgifter utöver de rent symboliska - medverkan vid regeringsbildningen är väl den roll som ligger närmast till hands.
Men samtidigt är det naturligtvis så att ju fler faktiska uppgifter som en statschef har desto nödvändigare blir det också att statschefen väljs - antingen direkt av folket eller indirekt av riksdagen. Den som anser att Sverige bör ha ett statschefsämbete med mer politisk substans än i dag bör alltså argumentera för att statschefen ska vara en president, med begränsad mandattid och konstitutionellt preciserade uppgifter.