Det är professor Tommy Möller som studerat de tre av totalt 21 riksdagsval som de borgerliga har vunnit. Han konstaterar att den enda strategi som tillämpats vid dessa tre tillfällen är att varje parti går fram för sig, alltså samma metod som vid de 18 val som de förlorat. Tommy Möllers slutsats är att det är socialdemokratins svaghet snarare än det borgerliga alternativets styrka som lett till regeringsskifte. Det ligger mycket i det.
Åtskilliga försök har gjorts att slå ihop borgerliga partier. Det mest uppmärksammade var 1973 då ett långvarigt samarbete mellan centerpartiet och folkpartiet ledde till ett förslag från partiledningarna att slå ihop partierna.
Det misslyckades på grund av ett starkt motstånd från centerpartisterna, ett misslyckande som nästan fick Thorbjörn Fälldin att avgå. Också inom folkpartiet var missnöjet starkt.
Därför kommer inte Lars Leijonborgs vaga tankar om partisammanslagning att få något resultat. Som Tommy Möller påpekar är kulturerna inom partierna mycket olika. Även om dessa skillnader troligen har minskat sedan 1973 är de fortfarande starka. Hela uppbyggnaden av en partiorganisation går ju ut på att man hejar på "sitt" lag, ungefär som i sportens värld.
Nej, samarbetet mellan de borgerliga partierna får nog byggas upp på ett helt annat sätt. De fyra borgerliga studentförbunden har inlett ett samarbete som går ut på gemensamma träffar på "gräsrotsnivå".
Carl B Hamilton (fp) har föreslagit gemensamma sammanträden med riksdagsgrupper, partiledningar och partistyrelser. Kanske kan ett samarbete av det slaget om något decennium leda till något nytt, kanske till och med ett nytt parti.
Annars är ju förutsättningarna för borgerligt samarbete bättre än någonsin. Centerpartiet, som tidigare alltid varit ett problem, är ju numera under Maud Olofssons ledning ett borgerligt och samarbetsinriktat parti. EU-frågan, som tidigare var ett bekymmer, är nu borgerlighetens starka sida, i synnerhet jämfört med de velande socialdemokraterna och deras starkt EU-negativa stödpartier.
I allt fler frågor är de borgerliga partierna i stort sett överens. Jämfört med den djupt splittrade socialdemokratin, för att inte tala om de avvikande åsikterna inom stödpartierna, framstår de fyra borgerliga partierna som betydligt mer enade. Deras stora problem är inte splittringen utan oförmågan att göra sig gällande, att synas och märkas och visa sig angelägna att ta makten.
I ett läge när statsministern har tappat lusten, splittringen inom hans parti är djupare än på länge och då stödpartierna har tröttnat på att vara stödpartier borde de borgerliga partierna verkligen ha en chans. Men var finns oppositionen?
Fredrik Reinfeldt framstår som den naturliga oppositionsledaren. Hittills har han klarat sig hyfsat. Vi vet en hel del om vad han inte gillar men oroväckande lite om vad han faktiskt vill göra. Eller består hans taktik bara av att vänta på att socialdemokraterna ska göra bort sig? Det räcker inte.