Borgerlig enighet mot rödgrön röra
Kan fyra partier både vara eniga om att regera tillsammans och i det syftet steg för steg, på område efter område utforma gemensamma riktlinjer för en ny regering och samtidigt hävda sin ideologiska och sakpolitiska profil?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Måste partier som vill regera tillsammans utplåna varje antydan till ideologisk eller sakpolitisk skillnad sig emellan? Måste man vara överens till sista decimal, komma och punkt? Måste partierna dessutom i detalj förutse exakt vad som kommer att hända inom varje politiskt sakområde under den kommande mandatperioden — och ge väljarna besked om detta i förväg?
Dessa, det medges, i stigande grad absurda frågor föranleds av en irritation alstrad av den egenartade etermediala bevakning som i går bestods de borgerliga partiernas budgetmotioner, presenterade i samband med att den allmänna motionstiden i riksdagen avslutades.
Det som är det nya och intressanta, jämfört med tidigare, är den mycket högre graden av enighet mellan de borgerliga partierna — och det metodiska sätt på vilket de systematiskt går igenom politikens olika sakområden i syfte att utforma en gemensam politik, avsedd att hålla i regeringsställning.
Man kan fråga sig varför de gör sig det besväret, som ju mer publikt påbörjades redan förra året — mer än två år före valet. Det uppenbara svaret är att de borgerliga partierna har en historisk barlast av splittring. Fyra borgerliga regeringar på de sex åren 1976—82 och regeringen Bildts sönderfall sommaren 1994 bär syn för sägen.
Men det har ju aldrig varit avsikten att de fyra partierna skall utplåna sin identitet. Vore de verkligen genuint överens om exakt allting i fråga om ideologi och politik funnes det ju ingen som helst anledning att ha kvar fyra självständiga partier. Konstigare än så är det faktiskt inte.
Då blir det en smula absurt när den huvudpoäng som huvudstadens etermediala journalister utvinner ur budgetmotionerna och triumferande presenterar som vore den dagens stora sensationella nyhet är att de borgerliga partierna dels inte är eniga om
exakt allting och dels, hör och häpna, vart och ett avser att "slåss för sina hjärtefrågor".
När sanningen är att de borgerliga partierna aldrig varit så eniga som nu så långt före ett val blir den stora "nyheten", som vid alla budgetpresentationer så långt bakåt någon kan minnas, att de inte är eniga om allt. Tala om en journalistisk antiklimax.
Borde partierna ha tagit steget fullt ut och lagt fram en gemensam budgetmotion? Från ett kallhamrat pragmatiskt och maktstrategiskt perspektiv kanske det hade varit att föredra. Men det vore å andra sidan att beröva väljarna möjligheten att med sin röst få påverka var tyngdpunkten i en borgerlig regering skall ligga — och därtill tvinga självständiga partier till en väl långt gående självutplåning. Om exempelvis mer än två tredjedelar av folkpartiets förslag utgörs av Alliansens gemensamma politik är det knappast orimligt om partiet använder resten av utrymmet till att profilera sig självt till väljarnas upplysning.
Synpunkten får särskilt tyngd om sökarljuset riktas mot socialdemokratin och stödpartierna. Det är förvisso sant att dessa s k samarbetpartier i sista minuten lyckades krysta fram ett gemensamt budgetförslag, men det vore synd att säga att denna
heroiska kraftansträngning präglades av harmoni och gott samarbete.
I själva verket tycks tanken vara att de tre samarbetspartierna alltmer kommer att låta sitt samarbete klinga av under valåret, för att i stället i allt högre profilera sig själva i syfte att vart och ett attrahera så många väljare som möjligt.
Över detta finns det inget som helst skäl att moralisera. Däremot finns det all anledning att kontrastera den stora enigheten på den borgerliga sidan med den allt rörigare rödgröna röran. Så ser alternativen ut i svensk politik i dag, handfastare än någonsin.