De borgerliga partierna måste visa att de har ett alternativ till den form av vänsterfeminism som ser kvinnor som ett kollektiv och alltid förespråkar kollektiva lösningar. Så sade centerledaren Maud Olofsson i Ekots lördagsintervju.
Bland Maud Olofssons förslag till en bättre politik än dagens fanns avregleringar som öppnar för egenföretagande i kvinnodominerade yrken i offentlig sektor, sänkt skatt för låginkomsttagare som ju ofta är kvinnor och en tydlig ambition att utjämna löneklyftor mellan kvinnor och män. Allt detta är utmärkt och har sagts många gånger förr. Självklart måste punkter av detta slag ingå i en borgerlig regerings jämställdhetspolitik.
Däremot bör man se upp med uttrycket "borgerlig feminism". Historiskt har den feministiska idétraditionen anknutit till endera av två ideologiska huvudriktningar, liberalismen eller socialismen.
I båda fallen handlar det om ideologier som - trots mycket väsentliga skillnader i övrigt - utgår från att ingen skillnad ska göras på kvinnor och män när politiska beslut fattas. Varken socialistisk klassanalys eller liberal individualism medger någon särbehandling av människor efter kön.
Konservativa och kristdemokrater utgår snarare från den inneboende klokheten i nedärvda traditioner eller från föreställningar om mäns och kvinnors naturliga "disposition" för olika samhällsuppgifter. Likställighet kan då handla om lika möjligheter för män respektive kvinnor att förverkliga sina på förhand givna förutsättningar, inte om varje individs rätt att få pröva sitt eget livsprojekt. I praktiken blir resultatet ofta att kvinnor hålls borta från "manliga" domäner - vare sig det gäller forskning, politik, företagsstyrelser eller fackföreningsledningar.
Tankar av detta senare slag kan inte med någon rimlig användning av språket kallas feministiska. De kan vara borgerliga - konservativa eller kristdemokratiska - men aldrig liberala.
Tron att man skulle kunna konstruera en "borgerlig feminism" som i sig skulle förena alla idériktningar som inte är socialistiska är därför förfelad. Just i frågor som har anknytning till jämställdhet finns ett bestående spänningsfält mellan olika borgerliga partier, helt oavsett hur ense dessa inför ett visst val eller i en viss politisk situation kan vara på andra områden.
Vad Maud Olofsson gjorde i lördags var att hon formulerade ett antal punkter som måste finnas på dagordningen för en liberal feminism. Just dessa punkter kan säkert accepteras av samtliga borgerliga partier, vilket givetvis gör dem intressanta inför valet 2006. Men uttrycket borgerlig feminism är lika missvisande för det.