Det byggs alldeles för få bostäder i Sverige. Trots att alla vet att lågt byggande hämmar tillväxt, arbete och skatteinkomster för kommunerna ser 2012 ut att bli ett nytt bottenår. Enligt Boverkets prognoser kommer 22 500 bostäder att färdigställas under året, vilket är fler än det absoluta bottenåret, finanskrisens 2009, men klart färre än åren däremellan.
Behovet av nyproduktion finns nu inte bara i storstadsområdena och universitetsstäderna. Nästan hälften av landets kommuner, 135 stycken, uppger för Boverket att det råder ”bostadsbrist”. Det främsta skälet till att det byggs för uppges vara ”höga produktionskostnader”. Enligt kommunernas egen beskrivning, alltså. När andra aktörer får tycka till om bostadsbristen brukar också långsamma och krångliga bygg- och planprocesser nämnas, som till exempel när Svenskt Näringsliv i Uppsala nyligen (19/6) beskrev hindren för fortsatt regional tillväxt.
Det har gjorts en del för att underlätta byggandet, som den nya plan- och bygglagen i fjol och löften från kommuner att korta handläggningstiden för bygglov. Men det är uppenbarligen inte tillräckligt – i alla fall inte tillräckligt för att uppväga det största skälet till bostadsbristen, att de bostäder som byggs är för dyra att bo i. Över hälften av landets kommuner uppger att det saknas bostäder för just unga.
Det har genom åren gjorts försök att bygga enklare bostäder, men då har det ändå slutat med relativt höga boendekostnader. Åtminstone för den som studerar eller har en osäker inkomst, vilket ofta är fallet med yngre hyresgäster. En förklaring till de höga priserna är att byggbolagen helt enkelt inte vill bygga billigt. De vill helst bygga bostadsrätter så centralt och så exklusivt som möjligt, vilket ger bäst marginaler. Det brukar alltid hävdas att det är så folk vill bo, men många unga kan säkert tänka sig ett läge utanför centrala staden om alternativet är föräldrahemmet.
Och byggbolagen får ofta som de vill. Konkurrensen är bristfällig då det endast finns en handfull svenska byggbolag som klarar av att bygga ett större bostadsområde. Detsamma gäller konkurrensen på byggmaterial, där priserna ligger skyhögt över vad de skulle kunna göra. Detta är några förklaringar till de ”höga produktionskostnader” som alltså anges som det främsta skälet till bostadsbristen.
Men för Uppsalas del kan det kanske vara på väg att lossna nu. I förra veckan rapporterade UNT (24/6) om att kommunala Uppsalahem bygger 62 lägenheter för ungdomar under 27 års ålder. Totalt planerar bostadsbolaget för nästan 800 ungdomslägenheter. Det privata byggbolaget JM bidrar också med lägenheter som är riktade till ungdomar.
Nu vidtas också åtgärder för att komma till rätta med det årligen återkommande eländet med studentbostäder. Studenternas akuta behov vid terminsstarterna bidrar ju också till ökad brist för ”vanliga” lägenheter. En gemensam analys av kommunen, Uppsalahem, universiteten, studentkåren och nationerna ska ge besked om hur behovet och efterfrågan egentligen ser ut. Varför har inte detta gjorts förut, kan man fråga sig.
När det växande Uppsala väl räknat ut hur man ska bygga nya bostäder återstår bara frågan om var. Här finns ledning i översiktplanen som räcker fram till 2030. Det är bara att sätta i gång att utvidga staden i de riktningar som anges, i huvudsak längs järnvägsspåren, samtidigt som innerstaden kan förtätas ytterligare, dock med hänsyn till att grönytor och parkmarker måste bevaras.
Kommunledningen säger sig vilja bygga billiga hyresrätter, och siktar på ytterligare 5 000 lägenheter under en femårsperiod. Men hur det till slut blir återstår att se. Kommunledningar i Uppsala har alltid velat bygga billigare och få ett mer blandat bestånd, men byggbolagen vill som sagt annorlunda.
Och så länge det går att ta rundligt betalt för en bostad i Uppsala segrar oftast den dyrare linjen. Nu har man ändå börjat använda det kommunala bostadsbolaget Uppsalahem och det ger hopp för Uppsala och dess unga befolkning.