Det är EU-domstolen som i ett unikt utlåtande fastslagit att datalagringsdirektivet innebär ett ”synnerligen allvarligt ingrepp” i rätten till skydd för privatlivet och i rätten till skydd för personuppgifter. Direktivet föreskriver att nät- och teleoperatörer måste lagra data om sina kunders telefonsamtal, e-post, sms och nätvanor i upp till 24 månader. Det handlar inte om avlyssning, men genom att registrera vem som ringt eller skickat meddelanden till vem och vem som besökt vilka nätsajter kan många slutsatser om privatlivet dras.
Direktivet trädde i kraft 2006 men den svenska regeringen dröjde till 2012 med att överföra det till svensk lag. Förklaringen var dessvärre inte att man motsatte sig dess innehåll utan helt enkelt att man ville slippa debatten i valrörelsen 2010. Bakom direktivet och den svenska lagstiftningen stod både Socialdemokraterna och allianspartierna, även om enskilda politiker varit kritiska hela tiden.
Ironiskt nog var det EU-domstolen som 2010 bötfällde Sverige för att vi då ännu inte infört den lagstiftning som direktivet förutsätter. EU-direktiv ska ju genomföras i medlemsländerna. De som då också i sak försökte försvara direktivet i svensk debatt hävdade att det innebar en rimlig avvägning mellan skydd för privatlivet och åtgärder för att bekämpa brott. Domstolen har nu alltså underkänt exakt den bedömningen, med konsekvensen att direktivet upphävs.
Det är naturligtvis pinsamt för de svenska politiker som gick i god för att direktivet var oproblematiskt. Men i sak är det en stor framgång för alla som oroas över hur lättvindigt den personliga integriteten åsidosätts så fort man får för sig att det behövs för att bekämpa brottslighet. I själva verket är naturligtvis mycket den information man får in genom att urskillningslöst registrera alla telefonsamtal och alla former av nätkommunikation helt värdelös.
Det betyder inte att inga uppgifter alls bör samlas in. Men hafsverk av det slag som EU-domstolen underkänt ska vi inte ha. Regeringen – och även Socialdemokraterna – har nu fått en gratischans att börja om från början. Riksdagsersättaren Mathias Sundin (FP) som hela tiden opponerat sig föreslog i DN i går några principer som borde ligga till grund för en ny lagstiftning:
Insamlingen av elektroniska uppgifter bör inte vara allmän eller generell utan måste relateras till brottslighet eller spaningsarbete.
Uppgifterna bör användas bara vid grov brottslighet och inte vid mindre förseelser och det bör i normalfallet finnas en misstänkt person för att insamling ska kunna ske.
Riksdagen bör övervaka FRA genom offentliga utfrågningar på det sätt som sker i många andra länder.
Exakt vad är felet med principer av detta slag?