Början till slutet för kommunismen
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Strejkvågen 1980 var förvisso inte det första försöket till revolt mot kommunismen. Det började redan med Kronstadtupproret 1921 då arbetare och soldater som bidragit till att föra bolsjevikerna till makten reste sig mot
den regim som uppstått — och slogs ned med extrem brutalitet. I det sovjetkontrollerade Öst- och Centraleuropa utbröt en spontan resning i Östberlin redan 1953, och nya resningar i Polen och Ungern 1956.
Pragvåren 1968 var till sitt ursprung ingen revolt mot kommunismen — i stället övertogs makten i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet av en grupp som hoppades kunna rädda delar av systemet genom att demokratisera sin egen politiska praktik. Men om Alexander Dubcek hade fått fortsätta skulle frågan om flerpartisystem, fria val och kommunismens fredliga nedmontering oundvikligen ha tvingats upp på dagordningen. Den utvecklingen avbröts — fram till hösten 1989 — av Sovjetunionens och dess allierades återockupation av Tjeckoslovakien den 21 augusti 1968.
I Polen valde regimen samma år att släppa lös en antisemitisk kampanj för att misstänkliggöra oberoende intellektuella. I de polska östersjöstäderna inträffade nya strejkvågor både 1970 och 1976. Det var erfarenheterna från de åren som ledde till det närmande mellan arbetare och intellektuella som 1980 gjorde att regimen ställdes inför en utmaning av ett helt nytt slag och för första gången tvingades ge vika.
Det är två faktorer, av både praktisk och ideologisk betydelse, som gör Gdanskavtalet till den avgörande händelsen i historien om kommunismens fall.
Den första är att det parti som enligt sin egen ideologi är "arbetarklassens medvetna förtrupp" och verkar i arbetarnas och "hela folkets" djupaste intresse — utmanades just av en arbetarrörelse som snart var den dominerande kraften på praktiskt taget varje arbetsplats i Polen. Solidaritet var en landsorganisation av fria fackföreningar, men samtidigt givetvis också det genuina uttrycket för alla Polens olika demokratiska och icke-kommunistiska traditioner. Det var från den 31 augusti 1980 omöjligt att längre låtsas som om kommunistregimerna vilade på någon form av mandat från den arbetarklass som de ständigt talade om i sina offentliga proklamationer.
Den andra var att avtalet innebar att ett kommunistiskt parti för första gången i historien tvingades samexistera med en genuin folkrörelse som det inte på något sätt kunde kontrollera. Sådant ska enligt kommunistisk ideologi inte kunna ske — kommunistpartiet företräder ju en "vetenskapligt korrekt" världsbild och har därför en självklar rätt och plikt att leda alla typer av organisationer i samhället. Ett av de ideologiska nyckelbegrepp som aldrig övergivits, hur taktiken än skiftat i övrigt, är det om "partiets ledande roll".
Både vanliga polacker och Solidaritets intellektuella rådgivare insåg precis vad detta innebar — och att regimen också gjorde det. Med ett penndrag hade det parti som i över trettio år låtsats företräda arbetarna, nationen, historiens "utvecklingskrafter" och mänsklighetens lysande framtid erkänt att det bara var en samling karriärister i sold hos en främmande makt, utan andra intressen än att själva på ett eller annat sätt behålla sina positioner. Ur denna insikt föddes Solidaritets berömda princip om självbegränsning: så länge maktförhållandena i världen bestod så fick kommunisterna behålla den formella kontrollen över själva staten — om staten lät det polska samhället vara i fred och organisera sig självt.
Men också detta var för farligt. Militärkuppen mot Solidaritet på luciadagen 1981 upphävde Gdanskavtalet (och besparade kanske landet en sovjetisk ockupation — och Sovjetunionen risken att behöva föra ett regelrätt krig mot delar av den polska armén). Men det kommunistiska systemet och kommunismens pretentioner gick aldrig att återskapa. 1989 kom befrielsen, inte bara för polackerna.