Inget land kan hundraprocentigt gardera sig mot terrordåd - och förbli ett öppet samhälle. Det land som har en sådan kontroll över sitt territorium och sin befolkning att det överallt och alltid, i alla lägen, kan förhindra terrordåd är rimligen inte längre ett öppet samhälle.
Det är terroristen som har initiativet. Han bestämmer när och var han skall slå till, och vilka medel han skall använda. I den meningen är han alltid steget före den säkerhetstjänst och polis vars uppgift det är att förhindra terrordåden.
Så ser dilemmat ut för det öppna samhället. Att erkänna det innebär naturligtvis inte att kampen mot terrorismen skulle vara meningslös, än mindre ger det underlag för slutsatsen att den helt borde upphöra. Ett konsekvent och kompetent, över tiden utvecklat, säkerhetsarbete ger viktiga bidrag till att upptäcka förberedelser för terrordåd och därmed förutsättningar för att förhindra dem.
Den rapport som i går lades fram i Washington av den amerikanska kongresskommitté som utrett terrordåden den 11 september 2001 riktar svidande kritik mot alla berörda - underrättelsetjänsterna, polisen, kongressen och presidenterna Bush och Clinton.
Det fanns uppgifter, redan under Bill Clintons presidenttid, om att det planerades ett stort terrorangrepp mot USA. Ändå räckte fantasin och förutseendet inte till för att föreställa sig det som sedan hände.
Utredningen hävdar att det fanns ett tiotal tillfällen att stoppa terroristerna, men bristande samarbete mellan CIA och den federala polisen FBI medförde att inget hände.
Det är samma gamla historia av antagonism och revirstrider mellan byråkratierna inom polisen och underrättelsetjänsten som finns på så många håll, denna gång i modern amerikansk tappning.
Utredningens botemedel är ett förslag om en ny högste chef för CIA och de övriga, enligt uppgift, 14 underrättelsetjänsterna. En person med budgetansvar, befogenheter som en minister, närhet till presidenten - och en organisation med ett par hundra medarbetare till sin hjälp för att samordna verksamheten. Dessutom vill utredningen förbättra kongressens möjligheter att överblicka och kontrollera underrättelsetjänsternas arbete.
Det återstår att se vilken effekt, om någon, en sådan organisatorisk uppstramning skulle få. Väl så viktigt förefaller det att vara att rent allmänt höja kompetensen och integriteten inom underrättelseorganisationerna. Det går dess värre inte att komma ifrån ett bestämt intryck av att alltför mycket av underrättelsearbetet inför Irak-kriget snarare tycks ha präglats av en ambition att ge den politiska ledningen vad den ville ha för att kunna börja kriget, än att tillhandahålla relevanta fakta som komplicerade och nyanserade bilden.
Till saken hör förstås också att kampen mot terrorns omedelbara yttringar måste kompletteras med en långsiktig politik avsedd att steg för steg undanröja terrorismens orsaker.