I måndagens UNT, gick det att läsa om en ny kartläggning från Uppsala universitet som utförts på fyra äldreboenden i Uppsala. Resultatet är nedslående. Nio av tio personer är undernärda eller är i riskzonen för att bli undernärda.
Förklaringarna kan skilja sig åt. Många gånger handlar det om sjukdom. Äldre multisjuka är exempelvis ofta undernärda.
Men förklaringen kan också vara enklare än så. Äldres smak och lukt kan förändras till det sämre. Det kan behövas mer kryddning av maten för att den ska smaka likadant som förr.
Men lika viktiga som de rent fysiska är de psykologiska och miljömässiga faktorerna. Det är helt enkelt inte roligt att äta om man är ensam med en matlåda, som inte lever upp till den förväntade standarden.
Det är dock långt ifrån alla som föredrar sällskap vid matbordet. I synnerhet inte
om man tvingas äta med andra som – på grund av sjukdom – inte har samma uppfattning om vikten av ett hyfsat bordsskick.
Oavsett orsak blir resultatet dock detsamma. När aptiten inte är den bästa blir det alltför lätt att börja slarva med maten. Det är det också många äldre som gör.
Problemet med undernäring är känt sedan länge och det har särskilt uppmärksammats de senaste åren. Mellan 2007–2009 bidrog ett statligt stimulansbidrag till äldreomsorgen som till ökad kunskap om kost och nutrition ute i kommunerna.
Fler än 100 kommuner har de senaste åren valt att anställa dietister med särskild inriktning mot äldre och 163 kommuner har inrättat särskilda kostombud.
Ändå finns fortfarande mycket kvar att göra. Många äldre kan fortfarande bli friskare och få en bättre livskvalitet om de kan förmås att äta ordentligt.
För samhället i stort kan det även innebära en ekonomisk besparing. Undernäring ökar både antalet liggsår och fallolyckor.
Men det finns också indirekta risker. Äter man inte en fullgod kost är det exempelvis inte säkert att medicinerna fungerar som det är tänkt.
Vill man få fler att äta mer eller bättre är kunskap viktigt. Äter man små portioner måste varje tugga ge maximalt med näring. Men det måste också finnas en lyhördhet om vilken mat det är som var och en vill äta. Det rör inte minst dem, som vill äta särskild mat på grund av religiösa, kulturella eller etiska skäl.
Men det handlar också om att skapa en måltidsmiljö som främjar aptiten.
Det kan vara små detaljer som är avgörande. Att de som vill ha sällskap får det av personer de trivs ihop med eller att de som vill också kan få möjlighet att äta i fred. En så enkel sak som en skärm i matsalen kan göra mycket för att förbättra miljön och därmed också aptiten.
I början av året gav Livsmedelsverket ut kostråd, som bland annat riktas till personal inom äldreomsorgen. Det är bara att hoppas att så många som möjligt av dem tar del av råden, som bygger på tillgänglig forskning om bland annat äldres näringsbehov och fysiologi. Dessutom ges råd om hur måltidsmiljö och bemötande påverkar ätandet.
Man tappar inte sina preferenser för att man blir gammal. De flesta vet vilken typ av mat de tycker om, vad de vill dricka till maten eller om de vill ha sällskap eller inte. Kan svensk äldrevård i högre grad se till att både mat och miljö lever upp till de äldres förväntningar finns mycket att vinna.