Bland många borgerliga debattörer är reaktionen densamma — fast tvärtom. Moderaterna går för långt i att sudda ut sin tidigare politiska profil. Ingenting av det gamla är kvar. Den stora skiljelinjen i svensk politik handlar i dag om det ska vara 75 eller 80 procents ersättningsnivå i socialförsäkringarna. Alla ideologier är döda, så när som på en: Pragmatismen.
Båda sidorna har fel.
Med moderaternas kursändring har det blivit trängre i den politiska mitten. Partiet har förändrat sin politik i en takt som är ovanlig, men inte unik. I Sverige kan man jämföra med hur centerpartiet på punkt efter punkt omprövat gamla käpphästar i en kombination av förnyelse och anknytning till partiets historiska rötter.
Centerpartiets förändring har varit en viktig förutsättning för dagens borgerliga allians, men moderaternas omläggning har större betydelse för svensk politik. Moderaterna har alltid spelat rollen av högerspöke, och då inte bara i socialdemokratisk regi. Så sent som i förra valrörelsen tyckte folkpartiet att Bo Lundgrens skattesänkningar var oansvariga, och miljöpartiet kunde tänka sig att bilda regering med alla partier — utom moderaterna.
Att ett parti på högerkanten isoleras av alla andra partier behöver inte vara ett problem — om det inte samtidigt är det största oppositionspartiet. Socialdemokraterna har kunnat dominera svensk politik mycket tack vare oppositionens oförmåga att enas. Partierna i mitten har känt sig mer hotade av storebror till höger än pappa till vänster.
De gamla moderaterna finns inte längre, i alla fall inte så länge Fredrik Reinfeldt är partiledare. Den nye moderatledaren är en utpräglad pragmatiker som har demonstrerat att han kan slakta vilka heliga kor som helst. I söndagens Dokument inifrån (repris i dag i SVT) visades också att han förmår uthärda flera år i den politiska kylan och invänta rätt tillfälle att kliva ut på arenan.
Socialdemokrater som tror att denne slipade taktiker ska "avslöjas" har förblindats av det egna partiets propaganda. Men besvikna borgare faller också i fällan om de tror att en alliansregering kommer att föra samma politik som sittande konstellation.
Det politiska samtalet är kortsiktigt till sin natur. Bankerydsuppgörelsen handlar till exempel bara om den ekonomiska politiken det första året. Men mandatperioden tar inte slut där. Det kommer tre år till. Håller sig alliansen kvar över ytterligare ett val väntar fyra nya år.
Skulle det inte göra någon skillnad om Sverige de kommande åtta åren styrs av en regering som i grunden är positiv till företagande, eget arbete och tydliga kunskapskrav i skolan, jämfört med
en ledning bestående av tröttkörda socialdemokrater, tillväxtfientliga miljöpartister och verklighetsfrånvända vänsterpartister?
Ideologierna är inte döda. Men det svenska politiska landskapet är förändrat. Inte undra på att de som orienterar efter en gammal karta går vilse.
Håkan Jacobsson
ledarskribent
ledarskribent